Danske Studier 1910

TORS FARD TILL UTGÅRD 85
till elt knyte. Darefter sade den som samlat benen: „Hosina, slå upp!"
Kon stod upp, och hela loljet forsvann. Nar herden sen gick ner Lill byn,
haltade kon, emedan det av honom uppiitna stycket t'elades
på hennes bakben. Hennes sår laktes dock snart. (Val d'Anniviers,
Zinal.)..
*Sohweiz 3 (Rochholz, Schweizersagen I 385; > Laistner, II 81).
En jågare kom en natt till en overgiven alphydda på Freiburger-Moléson,
horde en oviintad klang av kobjallror och tråffade på fyra herdar med
besynnerligt utseende, som holl på med ystning. Deras sprak lat som
korpkrax. De bjod honom kott, men han kunde inte ata mer tin ett
litet stycke så stort som en finger-spets, emedan salt fattades. Han somnade
darefter, men vaknade i stallet for i en hydda på en askhug under
bar himmel, och nar han kom hem, beriittade hans son, att på deras
ko, Miroir, fattades ett stycke så stort som en fingerspets på
v ans tra bak låret.
*Schweiz 4 (Ceresole 237). En mark vid sydc'istra griinsen av distriktet
Pays-d'Enhautes anvåndes till gemensamt bete under sommaren
av flera gårdar, men om någon på hosten ej skulle ha nog lu'i åt sina
kreatur, kunde han då ensam anvanda betet diir. — Så gjorde en herde,
men anfiiktades svart av spo'keri. En natt, då han låg i hyddan, horde
han roster, en hel skara folk kom in i hyddan, tande upp eld och slaktade
och stekte en av lians kor. Någon kom och bji'id honom på ett
styc.ke gott kott på en fin tallrik, och han åt det. Feslen varade hela
natten, och herden somnade, men på morgonen fann han alla koma vid
liv. Dock var del ett stort sår på hoften av den vackrasle kon. Dår
fattades ett stort stycke kiitt, detsamma som han hade åtit.
Sen dess ville han ej anvanda sig av betet dår.
Summa stigen beriittas vid Fénestrel, ni'ira Finhaut i Valais och i
d'Émanay [Emile Javelle, Legendes de Salvan].
*Schweiz 5 (Rochholz, Schweizersagen I 321; > Henne-am-Rhyn 2
208; > Laistner, Sphinx II 80, 81). Varje gang då en Emmenlhalherde
på hosten skulle låmna alpen, maste han låmna kvar den ko han
haft frir eget underhall, aljes gick hemfarden ej lyckligt. Nar man nåsla
vår kom tillbaka, fanns bara skelettet kvar. — En gfing tyckte emellertid
herden, att det var frir stor skada på den pråktiga kon, som låmnats,
och utvårkade sig tillåtelse att gå tillbaka och håmta henne. Når han
kom dit upp, stod kon kvar diir, och lian fc'irsi'ikte gt'ira upp eld for att
viirma sig och koka mjc'ilken vid. Det lyckades ej, och han gick dtirfrir
frirtretad och lade sig att sova på kammaren. Snart horde lian buller
nere i hyddan som av tillredelser till ystning och kokning. Om en stund
kom en oigenkånnlig gestalt och bjod honom nykokt mjolk, som
han drack, o c li kiitt varav han blott tog en munsbit. Sen blev det tyst.
På morgonen stod kon diir fortfarande, och han ledde henne hemåt. Hon
var halt, emedan det fattades ett stycke kott på bakbenet så stort
som den munsbit han fortårt om natten.