Danske Studier 1910

94 C. W v. SYDOW
for p log en som forut. Då han såg efter i forrådskammaren, dar
man bevarade kottet, var både det och huden borta och ej det minsta
spår av blod syntes UH. [Den har omnaninde Vilhelm var abbot i Villers
1221—1238].
Denna typ går alltså såsom legend om Germanus tillbaka till
700-talet, då Nennius anses ha forfattat siU arbete 1 . AU denna
ar legendens grundform stodjes av dess likhet med den sydeuropeiska
typen. De irska varianterna, som huvudsakligen foreligger
i medeltida uppteckningar, foreter blott smårre olikheter: helgenet
år manligt eller kvinnligt, djuret ko eller gris.
Till denna brittiska grupp sluter sig delvis en enda fastlands -
variant (Brabant), men det år helgonet sjalv som åger oxen. — Sålunda
en overgang till vår „Helgontyp II".
Av narbeslåktat innehåll ar den folkliga legendsagan om
Vårherre hos flera romanska folk.
Gascogne (a Blade, Gontes pop. de la Gascogne II 145; b Folkl.
Journ. I 383 f 2 ). Gud gick en gang omkring forklådd till tiggare, men
ingen ville ge honom något, utan man tussade hundarna på honom. På
kvållen hade han annu ingenting iitit, kom då till en fattig koherdes koja
[i Bigorre] och bad om mat och nattkvarter. Herden tog val mot honom,
slaktade och anråttade en kalv och bjod honom ata. Gud tog undan
ett ben av kalven och sade, „Herde, tag alla de andra benen
och liigg dem dar vid dorren." Det gjorde herden, och Gud fick
sedan ligga bredvid honom i hans egen sang. På morgonon når herden
vaknade, såg han kalven, som han på kvållen fortårl tillsammans med gasten,
gå utanfor koj"an med en bjallra om halsen, och det benet, som
Gud tagit undan hiingde som klapp i bj'ål Iran. Den by, som
visat sig ogåstvanlig var drånkt och dår ligger nu en sjo [Lhéon'J.
Rom (Busk, Folkl. of Rome 175). Då Jesus vandrade på jorden,
kom han till en fattig koja, dår en tiggare bodde. Denne gav honom
sitt enda brod och sitt enda får. Genom Jesu vålsignelse blev det
eld på spisen, kokskårl over, en ugn full med brod och kållaren full
med vin. Jesus bad att alla ben skulle låggas i en skål. Han
kastade sedan ut dem genom fonstret och av dem blev det 100 får,
1
Jfr. ovan s. 67. Herici biografi kan sakeit dateras till år 876 eller 877,
då Hericus tilliigiiade sitt arbete til Karl den skallige. Som sagesrnan namner
han en biskop Marcus av britannisk nationalitet, vilken hamtat sin kunskap
ur „cutholicis litteris" i Britannien. Om harmed syftas på Historia Britonum
ar ovisst. På grund av avvikelserna mellan denna och Hericus skulle jag vara
mera bojd for antagandet, att de båda stoder sig på gemensamma kallor. —
Från Hericus har legenden upptagits i Legenda aurea.
2 Ur denna ar de
båda namnen i parentes hamtade.