Danske Studier 1910

TORS FARD T1U. UTGAR1) 105
av de nu kånda irska legend-formerna. Detta maste besvaras nekande.
Legenden om det skadade benet år såsom typ yngre i det
den år forbunden med ett for den samma fråmmande byggmåstarmotiv.
Dåremot år det mojligt att forklara Torsmyten såsom en
sammanblandning av Helgontyp I (den walesiska Germanuslegenden)
och Helg. II (den irska Kieranlegenden)., Dess prågel av mellanform
melian dessa båda tprde då kunna forklaras som en jamforelsevis
ung sammanstopning av dem båda, och med det sinne
for logisk diktbyggnad, som kånnetecknar • den nordiska, sårskilt
den norrona, traditionen, ligger hari intet otånkbart.
I sjålva vårket vill detta saga, att någon nordbo i våsterlånderna
horde Germanuslegenden berattas i liknande form, som vi
kånner från vikingatidens skrifter (Nennius, Hericus), och dårmed
kombinerade de i irska legender forekommande motiven: eget djur,
brutet ben. Den enklaste och dårfor naturligaste forklaringen år
dock, att Torsmyten representerar någon forlorad keltisk form som
var det vårkliga mellanledet melian Helg. I og II. Vi kan ej neka
mojligheten av att en sådan mellanform berattats i vikingatidens
Irland vare sig om ett helgon (Germanus, Kieran eller annan) eller
om någon gammal gud.
Såtillvida kan frågan om tiden for overforandet av det keltiska
stoffet ej besvaras med såkerhet. Den foljande undersokningen
om Utgårdsresan kommer dock att kasta ljus åven over detta.
Vad som står fast år, att Tors bockslaktning ej år inhemsk utan
ett keltiskt lån.