Danske Studier 1910

146 C. W. v. SYDOW
under en stor ek och ber de andra åta, men lagger sig sjålv att
sova. Då Tor skall oppna matpåsen. kan han ej losa någon knut
och ej finna några åndar på banden. Han blir vred, tar hammaren
med bagge handerna och slår Skryme i huvudet. Denne vaknar,
men frågar blott om ett lov foll ner på hans huvud och om de
ånnu åtit och snart åmnade gå till vila. Två ganger g6r Tor om
forsoket att slå ihjfil jatten och slår så hart, att hammaren sjunker
in i dennes huvud, men jatten undrar blott om ett ollon har fallit
ner på honom eller om fåglarna slåppt ner något från trådet. På
morgonen tar Skryme avsked, kastar matsåckspåsen på ryggen och
går mot bårgen i norr, sen han gett Tor anvisning att gå osterut,
om han vill komma till Utgård, men på samma gang varnat for
att vara for overmodig, ty Utgårdalokes hirdmån år storre an
Skryme sjålv och tål inget skryt av sådana pysslingar. — Utgårdaloke
ger sedan forklaringen på dessa missoden, i det Skryme, som
identifieras med honom sjålv, hade bundit hop matpåsen med
„gresjårn", och då Tor slog honom med sin hammare, hade han
skjutit ett barg for, så att slagen blott tråffade bårget, vari de
gjort tre djupa dalar; åljes hade till och med det forstå, som var
minst kraftigt, varit nog att doda jatten-.
•På denna episod forekommer håntydningar i två Eddasånger,
Hårbar5sli65 och Lokasenna, av vilka åtminstone den senare torde
hårrora från 900-talet.
I Hårbar5sli65 beskylles Tor (v. 26) for att av rådslå och
blodighet ha krupit in i hansken och varken vågat „fisa né hniosa",
så att Fjalar horde det. Forfattaren till denna sang tycks alltså
ha kant episoden under en åtminstone så till vida annan form an
den Snorre återger, som jåttens namn år ett annat.
Lokasenna låter Loke hånfullt uppmana Tor att aldrig mer
tala om sina osterfårder, sen han g6mt sig i hansktummen („siz i
hanzka pumlungi hnuktir pli"), glomsk av vem han var, och han
påminner om Skrymes hårda remmar, som tvingat Tor att svalta,
emedan han ej kunde losa dem. Hårav framgår, att episoden i
sin helhet under 900-talet varit kånd med vasentligen samma innehåll
som på Snorres tid, i det både vanten och de olosliga knutarna
omnåmnes. Det år mfljligt att Snorre något mildrat de for
Tor ej synnerligen smickrande situationerna, men detta behover
naturligtvis ej vara fallet, då ju både Harbard och Loke lågger an
på att vara så elaka som mojligt.