Danske Studier 1910

TORS FARD TILL IITGÅKD 71
tander, genom olycksfall forlorade kroppsdelar o. s. v. tillvaratages for
att folja med i graven, då man åljes vid uppståndelsen maste forbli lytt.
5. Djurben vid jakt och dakt.
Vad som har framhållits rorande månskobenen, galler i tilllåmpliga
delar åven om djurens ben, vilket ar helt naturligt, då
for primitiv uppfattning någon avgorande skillnad mellan månskor
och djur ej finns. Dodade djurs ben maste dårfor aktas, for att
de må få nytt kott och nytt liv, och åven då denna synpunkt ej
ar avgorande, så kan djurets slåkt, om benen ej behandlas varsamt,
bli fornårmad, skygg, vantrivas eller håmnas.
Bland Amerikas indianer har det sålunda varit sed att akta
benen av de dodade bufflarna och ordna dem i ringar eller regelbundna
hogar på prårien, for att de må beklådas med kott och
få liv till nasta års jakt. Båverns, hjortens, algens m. fl. djurs
ben fick ej roras av någon hund, ty skedde detta, kunde resp.
djur bli forolampade och ej mer låta sig fånga. Hade man atit
hundkott, rengjordes benen omsorgsfullt och begravdes, for att
hunden skulle komma till liv igen. På samma sfitt bevarar Alaskas
eskimåer "noga benen av de sålar som fångats, och kastar
dem i vattnet, for att de dår åter må få liv 1 .
Bland lapparna skulle man, når en bjorn dodats, noga akta
hans ben och begrava dem i deras naturliga låge, for att han
skulle bli levande igen, en sed som åven år utbredd bland Sibiriens
mongolfolk 2 .
Det år dock ej blott hos mer eller mindre vilda folkslag, som
dylika bruk iakttages.
Exempel på liknande aktsamhet finns på myeket nårmare hall.
I Småland har man in i våra dagar varit noga med att vid slakt,
sårskilt svinslakt, akta djurets ben, ty skadades dessa skulle de
ovriga kreaturen vantrivas. Rochholz 3 anfor något liknande från
Aargau, med tillagget att det slaktade djuret kånner smårta, om
man skår i benknotorna.
I en islandsk sagen beråttas om hur det utanfor ett hus inne
bland fjållen låg stora hogar av fårben, och en av jnvånarna f6rklarar
det med att om fårbenen ej brots sonder eller kom bort,
skulle alla får, som slaktats och åtits om vintern, bli levande till
1 2
Se utforligare Frazer, Golden bough II § 12, s. 366 ff.
Lappernes Hedenskab 208 (i norsk Hist. Tidski-. IV).
3 D. GI. 1 219.
2 Fritzner,