Danske Studier 1910

TORS FARD TILL L'TGÅRD 69
som i de over hela vårlden spridda sågnerna om det sjungande
benet, genom att sjunga eller beråtta om illgårningen, då någon
skurit sig en pipa dårav och spelat på den.
Aven frånsett benen av de grekiska heroerna och de katolska
helgonen har s. k. dodningaben en viktig roll i magien, och vad
som dårvid ar av in tresse, ar icke blott, att de anses innehålla
stora hemliga krafter, utan nar man tar ett sådant, maste man be
den dQde om att få låna det och lova att återstålla det inom en
viss tid med risk att åljes råka i olycka: Då en smålandsk bonde
en gang utan att mårka det råkat på kyrkbacken spetsa ett stycke
dodningaben på sin vassa doppsko, borjade kappen hoppa omkring
i vrån, dår han vid hemkomsten ståilt den från sig, och det var
ingen annan råd an att strax vånda om till kyrkan for att lågga
tillbaka benet i vigd jord.
Ett visst slags spoken, de s. k. gastarna, år for sin tillvaro
bundna vid något månskoben. Sagner om strider med gastar forekommer
over hela Skandinavien, och det galler då for månskan
att kunna tråffa gastens ben, om hon skall ha hopp om seger:
En båtsman i Blekinge blev en natt anfallen av en gast och forsvarade
sig med sin slidkniv. Hans hugg gjorde dock ingen vårkan,
forrån han fick se något vitt på gasten och hogg mot det.
Då gav gasten till ett skrik och forsvann. Kniven hittades sedan
på en bro fastsittande i ett skulderblad av månska, och det var
vid det som gastens liv var fast.
De anforda exemplen visar tydligt nog, vilken betydelse man
tillagt benen. I regeln ar dessa forestållningar av mera obeståmd
karaktår, men de kan stundom få en mera dogmatiskt preciserad
form. I en engelsk predikan från 1659 omtalas en doende, som
i ett samtal med pråsten sade sig tro, att sjålen var ett stort ben
i hans kropp. Zigenarna i Siebenbiirgen anser brostbenet vara
livets sate, och ungefar detsamma tror nyzeelåndarna om ryggraden,
malajer m. fl. om huvudskålen. I dessa fall har ett enda ben
valts ut att representera hela samlingen, ett naturligt utslag av de
primitiva folkens bojelse for det konkreta, varvid naturligtvis bl. a.
den praktiska erfarenhelen om t. ex. huvudet eller brostet såsom for
livet sårskilt viktiga organ medvarkat.
I detta sammanhang bor kanske anmårkas, att forestållningen
om livet såsom bundet vid en bestånid kroppsdel ej endast år
knuten till benen utan ofta åven till andra kroppsdelar såsom