Danske Studier 1910

102 C. W. v. SYDOW
foga vårkligt men nog så mytiskt ut. och kommer en snarast att
tånka på någon hednisk gud med hjorten som attribut. En dylik
finnes åven bland de gamla gallerna; hans namn år Cernunnos
(o: den behornade) och han framstålles med hjort- eller tjurhorn
våxande fram ur huvudef. samt med hjort och tjur vid sidan. En
dylik gud tyckes dolja sig bakom den med hjortar korande S:t
Mochua. Samma forestållning forekommer åven i den korniska
legenden om S:t Neot, som bygger en kyrka med hjalp av en
hjort som lastdjur (ovan s. 97 not).
Också helgonets forhållande till kon ser mera hednisk an egentligen
kristen ut; men det saknar doek ej anknytningspunkter med gamla irska
helgonlegender. Så berattar ett latinskt manuskript från omkr. år 1400,
vilket anses gå tillbaka till irska håndskrifter från 700-talet, om S:t Kieran
eller Giaran av Glonmacnoise, att han hade med sig sin roda iilsklingsko,
„Odhuyr Ciarain", till S:t Finnians skola, dår hon forsag hela
skoian med mjolk, oeh når kon dog, tog han dess hud, vilken åt den
som dog liggande på densamma ansågs forlåna den eviga saligheten 1 .
Hartill svarar som ytterligare utveekling i samma riktning vad vår ovannåmnda
yngre folktradition berattar om hur hans iilsklingsko aven forser
hans arbetare med kott — genom det upprepade uppvackandet.
Kanske legenden om en annan S:t Giaran, vilken samtidigt med sin
nainne skall ha levat i Saigir, ger en antydan i samma riktning, i det
den beskriver helgonets underbara rikedom på boskap: „Dår Yar tio dorrar
på hans lagård, och tio kattar vid varje dorr och tio kalvar i
varje katte oeh tio kor med varje kalv" 2 . Dock kanske detta blott ar
att anse som en sagolikt overdriven beskrivning over Saigir-klostrets
rikedomar.
Det år sålunda troligt, att åven gamla keltiska gudagestalter
har haft ett ålsklingsdjur att k6ra med liksom Tor med sina bockar
och understundom slaktat det till f6da åt månskor. Såkert
år i varje fall, att inom det våsteuropeiskt-keltiska området funhits
en rik utveekling av uppvåckelsesågnerna, under det dessa på
andra hall år nåstan okånda.
Den enda fullståndiga typ som flnns utanfor detta våstliga
område bildas av Pelops-gruppen. Dess episka grundelement
år det bortkomna benet alldeles som i vår Helg. I o. fl.; åven
forekommer det med samma variationer som annorstådes (an det
bortslarvade, ån det avsiktligt gomda); men detta episka motiv år
utformat på ett mera konstfullt sått, i det benet ersatts med ett
nytt av liknande material.
1
Dictionary of national biography X 349. '* A. a. 350 (citat ur „Lebar-
Brecc").