Danske Studier 1910

TORS FAKD TILL L'TtiAMU 101
Philemonsagan synes sålunda två former av uppvackelsesågner lia
medvårkat till frambringandet av Helg. I.
Helgontypen II torde av flera skål vara att anse som den relativt
yngsta. Hårfor talar icke blott dess ringa geografiska utbredning
(Irland, Island) utan åven det ypperliga grepp som ligger
i att benet brutits for margens skull; hade man en gang gjort
detta fynd. skulle man svårligen sedan ersatt det med poetiskt
svagare motiv.
Åven om forestållningen, att gudomliga varelser agde djur av
Sarimners art, forefanns, skulle den tanken dock ej ligga så nåra,
att de slaktade och åt dessa djur tilisammans med månskor. Håri
ligger en overensståmmelse med Helg. I, sårskilt mellan denna och
Torsmyten, varest guden under sin resa gåstar en månskoboning.
Sammanhanget torde hår vara att åven Helg. II år en forbleknad
Philemonsaga. De nya motiv, som ingått, år 1) en episk utformning
med det brutna benet, 2) påvårkan från en rikare utformad
mytologi (Sårimner).
Ett stod for hela denna utveckling har man likaledes i den
geografiska fordelningen. Våttetypen, som vi ansåg for den ålsta,
har sitt huvudområde i Alperna, sålunda jåmforelsevis sydligt i de
keltiska lånderna. Nåsta typ, Helg. I, år mera jåmnt fordelad
over de keltiska och romanska lånderna. Den 3dje, Helg. II finns
uteslutande i jåmforelsevis nordliga lander: Irland och det gamla
Island.
Hela denna utveckling maste ha legat fore den tid då Torsmyten
omnåmndes i Eddadiktningen (900-talet) och Germanus-legenden
upptecknades av Nennius (700-talet). De forstå stadierna
maste alltså ligga ganska langt tillbaka.
En sarskild punkt kraver en nårmare redogorelse. Den overnaturlige
uppvåckaren år 1) i Torsmyten en hednisk gud, 2) i
Helg. I (de romanska formerna) Vår herre, 3) Helg. I (de keltiska)
och II: ett helgon. Det forstå passar onekligen bast till sågnen
och år otvivelaktigt det ursprungliga. Att Vår Herre eller något
helgon intar en hednisk guds plats, år ingalunda okånt varken i
folktro eller i legend. En beståmd erinran om gammal mytisk
forestållning synes dessutom dolja sig i legenden om S:t Mochua,
vilken låter hjortar båra materialet (veden) till kyrkan, varest han
slaktar och sedan återuppvacker dem, eller enligt en annan beråttelse
anvånder hjorten såsom dragare for sin vågn. Detta ser