Danske Studier 1910

182 C. W. v. SYDOW: TORS FARD TILL IJT(jÅHD
Men åven de båda senare episoderna forefaller inbordes sjålvståndiga,
ehuru de båttre hoparbetats och i stort sett har samma
karaktår av smått raljeri med Tor. Man kunde dårfor vara frestad
anse dem icke samhoriga utan forenade i sen tid.
Det keltiska materialet visar emellertid, dels att Skrymeepisodens
keltiska motsvarighet har bidragit till Utgårdsbesokets
komposition med en episod, kapplopningen, dels att den inom
gælisk diktning tycks stå i ett fast forhållande till det keltiska Utgård,
i det den hor samman med aventyret i Bhlar Bhuidhe. Det
år dårfor sannolikt, att båda episoderna bildat en sammanhångande
beråttelse från borjan, vilket tvingar oss att datera hela beråttelsen
i dess nordiska gestalt åtminstone så langt tillbaka som till 900talet,
då Lokasenna torde ha forfattats.
Dessa slutsatser år också av vikt då det galler att soka klargora
såttet for den norrona beråttelsens uppkomst. Rorande Skrymeepisoden
har jag redan framhållit, att den utom det keltiska elementet
består av fiera andra motiv, som ej tycks vara keltiska,
snarare nordiska, men i varje fall utan ursprungligt sammanhang
med den keltiska sagan. Foreningen av de olika motiven har skett
på ett sådant sått, att den ej gårna kan tånkas ha tillkommit
småningom och av sig sjålv, utan en medvetet ordnande diktarpersonlighet
har arbetat samman dem.
Det samma tycks ha skett i Utgårds-episoden. Det flnns ingenting
som tyder på att hopsvetsningen av dess ursprungligen sjålvståndiga
motiv skulle ha skett redan inom irsk diktning. Enligt
min mening år det forst den nordiske skalden, som fogat ihop de
skiida keltiska elementen och gjort det med en forvånande skicklighet.
Resultatet har blivit en i h6g grad konstnårligt komponerad
dikt, vida overtråffande sina irska forebilder. Under sådana forhållanden
ligger det också nåra till hånds att tånka sig sådana
drag som Lokes kappåtning med elden och Tors drickning ur
hornet vara sjålvståndiga aister av den nordiske skaldens fantasi.