Danske Studier 1910

82 C. \V. v. SYDOW
trostade sedan om att fa någon annan friare och gav henne åt hennes
alskade, men hon hade fSrlorat både sin skonhet och sitt goda hjarta
och blev elak och svar mot honom. Sedan han flera ganger varnat
henne, sade han: „revben av alm!" och hon dog då genast.
Liksom i Pelopsmyten med ett stycke elfenben ersattes det
bortkomna benet i dessa varianterav ett tråstycke, varigenoni den
till livet återvåckta håxan slipper ett synligt ly te; men i stallet
dornes hon att d6, så snart någon påminner henne om hennes
aletrårevben genom att kalla henne „orlene Hexe". Detfa drag hor
tydligen ej till motivet från borjan utan har lånats ur sagner om
namntabu. En vanlig typ for en sådan sagen år den om mannen,
som gifter sig med en våttekvinna, vilken forbjuder honom att
benåmna henne med ett visst namn och forsvinner for alitid, når
han likvål gor det. Detta motiv år vida spritt och forekommer
åven i Tyrolen 1 , varfor det lått kunnat lånas.
Vad som trots sådana tillfålliga tillsatser och kombinationer i
en del av de hår citerade varianterna likvål g6r, att de alla maste
anses tillhora en och samma typ, år, att de — i motsats till alla
andra — handlar om återuppvåckelsen av en manska, som dodats
och styckats, och att det forlorade benet ersattes av ett annat,
som tillvårkats av trå eller annat dott material.
I de forstå fyra varianterna (Pelops, Eis., Tirol. 1—2) har
månskan blott slitits sonder, ej åtits upp. Det år dårfor ej
fråga om att våcka liv i benen, utan i allmanhet att samla de
olika styckena och ge dem liv. Den femte (Wålschtir.) avviker genom
att offret dåri uppåtes och att uppvåckandet sker på det
vid dylika tillfållen vanliga sattet: benen samlas i huden och
gors levande.
Det for typen karakteristiska har vi tydligen i de fyra forstå
— for ovrigt till alder och innehåll vitt skiida — varianterna. Då den
femte (italienska!) låter flickan ej blott sonderrivas utan åven uppåtas
och sedan uppvåckas efter att benen samlals i huden, så
beror detta sakert blott på ett inflytande från den vanliga sagentypen
och vaj åven från den forut omnåmnda italienska iorestållningen
om håxornas måltider med tillhorande återuppvåckelse. Med
kannibalism har typen i sin grundform intet att gora, om ån det
finns en ansats dårtill i Pelops-myten, i det den dodade Pelops
skulle åtits om ej gudarna i tid mårkt vad slags mat som satts
1 Laistner I 187.