Danske Studier 1910

176 C. W. V. SYDOW
i det forhållandet, att den irska sagan ej visar minsta slåktskap
med „Pojken och sjotrollet", vilken han anser vara forebilden for
Utgårds-episoden, dels i dennas sammanhang med inhemsk nordisk
tradition (Lokes slåktskap med elden, Midgårdsormen såsom Tors
flende), samt den islåndska litteraturens rikedom på liknande symboler
(t. ex. beskrivningen av Hels boning).
Såsom jag redan visat, år det dock hogst osannolikt, att något
sammanhang forefinnes mellan Utgård och „Pojken och sjotrollet",
varfor den irska sagans brist på overensståmmelse med denna intet
kan bevisa. Sammanhanget med inhemsk tradition kan haller ej
ge något stod åt v. d. Leyens mening, ty då Tor satts in i en
saga, ligger det ju nåra till hånds att låta hans foljeslagare och
fiender få folja med.
Med storre skål kan man påpeka de tre irska varianternas
nåra sammanhang med inhemskt irskt sagostoff, i det just liknande
åventyr spelar en så stor roll inom irsk hjåltediktning, under det
Utgårds-episoden såsom helhet betraktad står mera enstaka inom
nordisk tradition. Detta talar for att vi har med keltiskt stoff att
gora, vilket redan av Skryme-episodens beskaffenhet synes sannolikt.
Detta bestyrkes ytterligare av att ett par motiv i Utgårdsepisoden,
som saknar tydliga motstycken i de hår anforda varianterna,
på annat satt kan visas vara keltiskaT såsom jag nedan
skall klargora 1 .
Om de tre anforda varianterna sålunda snarast forefaller vara
av rent gæliskt ursprung, och den nordiska beråttelsen alltså maste
vara avledd från något gæliskt original, så tjånar det dock ej något
till att i detalj forsoka visa hur den utvecklat sig ur det samma.
Forst och fråmst finns det flera motiv i Utgård, som alideles
saknar motstycke i de meddelade varianterna: kapplopningen, kappåtningen,
drickprovet; och de ovriga tåvlingarna forekommer under
så avvikande former, att forbindelselinjerna ej kan tydligt framkonstrueras.
Åven de gæliska varianterna avviker så mycket från
1 Hår vill jag blott påpeka, att katten som representerar midgårdsormen
tyder at samma hall. Trollkattor, ofta av betydlig storlek, :'ir namligen så att
saga karaktarsdjur for den keltiska diktningen, inom vilken man moter dem
snart sagt overallt. Ett trollkatt-a ventyr, som något paminner om vadursmotivet
i Gæl. 3, berattas om Cuehullin. En trollkatt ville ta hans mat, och
hur han hogg med sitt svard, bekom det katten ingenting. På det sattet korn
hjallen ej åt att ata på hela natten (Thurneysen, Sagen aus d. alten Irland 44,
„Bricrius gastabud").