Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

Runfors beskriver hur det som lärarna betecknade som ”vanliga barn” eller ”svenska barn”
kom att utgöra en måttstock som ”invandrarbarnen” jämfördes med. En annan måttstock var
den offentliga synen på barn och barns utveckling och socialisation som utgår från en bild av
barn som en i stort sett enhetlig kategori. Barn som får sina behov tillfredsställda och befinner
sig i en omgivning präglad av intellektuell stimulans antas, enligt Runfors resonemang, utgöra
måttstock för en viss generell utveckling. Det som blev tydligt under hennes arbete på skolorna
var att dessa måttstockar i praktiken kom att samverka med visionen om jämlikhet. Utifrån
detta såg lärarna det i många fall som sin uppgift att just utjämna och kompensera de brister
som ”invandrarbarnen” uppvisade i förhållande till de ”svenska barnen” och till den i allmänhet
förväntade utvecklingen. Då ”invandrarbarnen” i många fall inte överensstämde med dessa
måttstockar kom de i många fall att upplevs som en elevkategori präglad av brister och
problem, även då lärarna som Runfors redogör för, framhåller att ”invandrarbarnen” gör väldigt
bra ifrån sig – utifrån sina förutsättningar. Elevernas bristfälliga kunskaper i svenska språket
framstod som oerhört centrala för de lärare som ingick i Runfors studie. Att lära barnen att
prata en bra svenska handlade inte bara om en språkfärdighet, utan om en väg till integration.
En fullgod kompetens i svenska språket framhölls som en förutsättning för att ge dessa
”invandrarbarn” jämlika möjligheter inför framtida utbildnings- och yrkeskarriärer.
Lärarnas praktik kan, enligt Runfors, sammanfattas i tre sammanlänkade projekt: Att försöka
införliva individer i klass-/samhällsgemenskapen, att verka för en ökad delaktighet för
”invandrarbarnen” samt att försöka lägga en grund för en samhällelig gemenskap.
”Invandrarbarnen” antogs kunna införlivas och göras mer delaktiga genom att dels skapa
arenor och forum där olika elevkategorier träffas, dels genom att arbeta för att minska avståndet
mellan olika grupper i samhället (det som av Olsson Hort 1992 betecknas som att blanda
respektive att utjämna). Den ”blandning” som avsågs var, enligt Runfors, ”invandrarbarnens”
möten med de ”svenska barnen” och denna strävan var såväl ett medel för att uppnå en ökad
gemenskap, som ett mål då en ”blandning” sågs som ett tecken på just ökad delaktighet.
Vikten av att respektera och tillvarata de möjligheter som en ökad ”kulturell mångfald” för med
sig uttrycktes explicit i de direktiv som de studerade grundskolorna gav sina anställda, men hur
detta skulle göras i praktiken överlämnades till lärarna själva att komma fram till. I den
vardagliga skolverksamheten uppmärksammades sällan, enligt Runfors, det positiva med en
ökad mångfald utan tvärtom lades fokus på det som lärarna upplevde att ”invandrarbarnen”
saknade, det som de ansåg som sin uppgift att tillföra. Det blev tydligt, menar Runfors, att
20