Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

”umgås med mer svenska barn” tycker de också har infriats samt att deras barn i den nya
sociala miljön fått ökade möjligheter att utveckla bättre färdigheter i svenska språket.
I intervjuerna framkommer dock att föräldrarna inte bara har positiva erfarenheter av det
genomförda skolbytet, utan att bytet även har medfört olika praktiska och känslomässiga
svårigheter. När det gäller de mer praktiska svårigheterna tycker många föräldrar att den längre
resvägen till skolan har ökat stressen på morgonen. Följande utdrag ur mina fältanteckningar
kan illustrera detta:
Jag frågar kvinnan om hon upplever några svårigheter som en följd av att de lät sin
son börja i en innerstadsskola. Hon tittar på mig med trötta ögon och svarar: ”Det är
mycket stressigt på morgonen för att få ihop allt. Men det är det värt, för barnens
skull!” (Utdrag ur fältanteckningar)
Stressen handlar om att barnen måste gå upp tidigare på morgonen, hinna äta frukost men inte
minst hinna till skolan i tid. Denna känsla förmedlas främst av de yngre barnens föräldrar som i
de allra flesta fall reser med sina barn till skolan på morgonen och hämtar dem efter skolans slut
eller på fritids. De praktiska svårigheter som lyfts fram av de äldre barnens föräldrar har att göra
med problem att hinna åka till skolan på kvällstid när det anordnas föräldramöten på grund av
sena arbetstider, att familjen driver restaurang och inte kommer ifrån, att det finns många yngre
syskon som inte kan lämnas ensamma på kvällstid. De upplever också en avsaknad av kontakt
med de övriga föräldrarna i barnens klasser. De föräldrar som de umgås med, träffar och utbyter
information och tankar med är så gott som uteslutande bosatta i samma förortsområde som de
själva. De svårigheter av mer känslomässig karaktär som tas upp av föräldrarna handlar främst
om att både barnen och de själva som en följd av bytet till en innerstadsskola konfronteras med
fördomar gentemot såväl dem själva som ”invandrare” som mot det förortsområde där de bor.
Detta kan till exempel handla om att barnen får höra negativa kommentarer kring sitt etniska
ursprung och sin religiösa tillhörighet, främst islam, från andra barn på skolan och att barnen
kommer hem ledsna och förvirrade. Det kan handla om att de i matsalen blir ifrågasatta då de av
religiösa skäl inte äter samma mat, att en del ”svenska” barn uttalat inte vill umgås med
”invandrarbarn”. Även evenemang som fotbolls VM kan ge upphov till diskussioner, bland
elever i alla åldrar, där lojaliteten hos ”invandrareleverna” sätts på prov. Är de ”svenskar” så
måste de enligt elevernas logik heja på Sverige, och vad händer då om Sverige ska möta det land
som de själva, eller deras föräldrar, ursprungligen kommer från?
Jag sitter och äter lunch med en ”blandad” grupp elever i skolår tre. I morgon är
det fotbollsmatch mellan Sverige och Chile på Råsundastadion (tror jag!?) och flera
av pojkarna har fått biljetter till matchen och är väldigt entusiastiska. En ”svensk”
48