Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

Det som detta exempel tydligt visar på att det trots påtagliga förändringar, som i detta fall
handlar om en snedfördelning av elever med behov av undervisning i svenska som andra
språk eller annan stödundervisning och en bristfällig resursfördelning, finns en inneboende
tröghet i att förändra rådande organisation för att bättre bemöta det nya. Detta trots att det
finns en tydlig medvetenhet om problemet hos skolledningen. Rektor säger med en röst som
präglas av viss uppgivenhet: ”Skolan är ju långsam som organisation…”.
Ett tredje drag som jag vill lyfta fram handlar om den rädsla att förlora de ”svenska”
eleverna som Stadshagsskolan så tydligt uttrycker. En rädsla som dels handlar om att
Kungsholmselever med svensk bakgrund vid övergången från Fridhemsskolan till
Stadshagsskolan egentligen kommer att söka sig till andra skolor, dels om att elever som går
på skolan ska välja att inte slutföra sin skolgång på Stadshagsskolan. Denna osäkerhet har
präglat Stadshagsskolan ända sedan den initiala diskussion som fördes kring var
Kungsholmens nya skola för år 7-9 skulle lokaliseras. Denna diskussion utmynnade i en
föräldraopinion och upprörda känslor inför att den nya skolan förlades till Stadshagen istället
för de tidigare tilltänkta lokalerna på Hantverkargatan. En konsekvens av detta var att en
betydande andel Kungsholmsföräldrar valde att låta sina barn börja i andra skolor än
Stadshagsskolan. För att bemöta detta utflöde av elever genomfördes en omorganisering av
skolenheten vilket innebar att Fridhemsskolan blev en F-5 skola och Stadshagsskolan en 6-9
skola, och så fylldes det på med elever utifrån för att få ekonomin att gå ihop. Den tendens
som informanternas uttalanden visar på är att denna utveckling på intet sätt stannade där, utan
även fortsättningsvis är det en betydande del av Kungsholmselever som tillhör
Stadshagsskolans upptagningsområde som söker sig därifrån. Detta innebär att skolan
fortfarande är beroende av att fylla sina tomma platser med elever utifrån. Och de kommer
gärna, för en skola i innerstan är trots allt en skola i innerstan, som många av mina
samtalspartners kunde uttrycka saken. Att gå i en skola belägen i ett område präglat av
jämförelsevis hög socioekonomisk status och en hög andel svenskar upplevs säkerligen som
ett lockande alternativ för föräldrar i invandrartäta, eller snarare kanske ”svenskglesa”
(Andersson 1998), områden som eftersträvar att deras barn ska lära sig en bra svenska och få
ökade möjligheter att bli en del av det svenska samhället. Denna situation har, som tidigare
diskuterats, gjort Stadshagsskolan ekonomiskt sårbar. Det är som en ond cirkel. Elever boende
på Kungsholmen söker sig från Stadshagsskolan som då av ekonomiska skäl fyller sina
halvfulla klassrum med elever som företrädesvis bor utmed den blåa tunnelbanelinjen utåt
Järvafältet, vilket resulterar i att andelen elever i behov av undervisning i svenska som
43