Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

Jag tycker inte att de försöker göra något för att få ihop klassen! De säger att ”få ihop
klassen” är att gå på något museum eller något.
Dels är eleverna kritiska till de försök som görs till att bryta förekommande grupperingar
genom exempelvis vad som skulle kunna betecknas som en strategiskt alternativ
gruppindelning i samband med arbetsprojekt och temaveckor.
De försöker göra så här… Om vi ska göra något projekt så delar de in i grupper för
att man ska lära känna varann men då blir alla bara sura på varandra. Det funkar ju
inte bara att sätta folk… Det blir ändå inte bra!
Av intervjumaterialet framgår att många elever upplever att det finns ett behov av att arbeta
med att skapa en ökad känsla av gemenskap i klasserna och att även integrera föräldrarna i
detta arbete, men att de inte vet riktigt hur det skulle kunna gå till.
Jag sitter och pratar tillsammans med två fjortonåriga flickor kring hur de upplever
situationen i sin klass. De upplever att det göra väldigt lite för att skapa en
gemenskapskänsla i klassen i form av olika klassaktiviteter. De menar att det vore
bra om lärarna mer aktivt försökte arbeta med att locka föräldrarna till skolan. Jag
frågar hur de tänker kring de tydliga grupperingar som finns i klassen, om de tycker
att det är något som skolan borde försöka göra något åt och om lärarna försöker
bryta de tydliga skiljelinjer som finns mellan olika elevgrupper. Flickorna tycker inte
att skolan, eller deras lärare, gjort särskilt mycket för att bryta förekommande
grupperingsmönster men menar att det kan vara svårt att lösa problemet inom
klassrummets väggar.
”För på rasten är man ju ändå med de man brukar vara med. Det blir så
automatiskt!”
Är det ett problem då? frågar jag. Flickorna menar att det vore bra om något
gjordes och att det absolut inte är bra att inget görs.
”För då blir det så att de är med varandra för att de bor där, och det är ju inte så
bra!” (Utdrag ur fältanteckningar)
Slutsatser
Att den ökande andelen elever som bor i Stockholms socialt utsatta förortsområden på de
studerade innerstadsskolorna lett till en förändrad skola på olika sätt framgår tydligt i
intervjuerna med elever och föräldrar boende i skolornas närområden. Två huvudsakliga bilder
framkommer i elevernas utsagor. Den ena är att den pågående skolutvecklingen upplevs som
problematisk av såväl utbildningsmässiga som sociala skäl. De intervjuade eleverna upplever
att deras skolmiljö blivit mer ”stökig”, ”bråkig” och ”skrikig” och kopplar i många fall samman
detta med skolornas förändrade elevunderlag. Utifrån detta perspektiv upplevs den ökade
etniska, kulturella och socioekonomiska heterogeniteten avseende elevsammansättningen på
skolan ligga till grund för förekommande grupperingar och motsättningar. För flera elever är de
upplevt negativa erfarenheterna övervägande och de har svårt att över huvud taget se någon
72