Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

På jakt efter entydiga och klara normer, pregnant sammanfattade i de oftast upprepade orden
ordning och reda, söker sig en hel del innerstadsföräldrar till skolor som har
uppförandekoder på schemat. Här är det homogeniteten och uniformiteten som efterlyses,
inte den brokiga mångfalden, som de flesta dock åtminstone ideologiskt stödjer. Men de
flesta undviker också att tala om detta tema. Skolorna kan också uppvisa hårda fakta i form
av elevernas goda prestationer som en konkurrensfördel. Budskapet är klart, ”här får dina
barn de koder som efterlyses i det svenska samhället i nuet och i framtiden samt goda
ämneskunskaper”. En av de studerade skolorna hade dock ett större inslag elever med ett
annat modersmål än svenska än de Kallstenius hade beskrivit i de två föregående
delrapporterna. Rektorns, föräldrarnas och elevernas beskrivningar var långt ifrån de
problemdiskurser vi tog del av på Högalidsskolan och Fridhemsskolan/Stadshagsskolan. Hur
kommer det sig? Kallstenius analyser pekar mot två troliga förklaringar. Den första är att
elevernas sociala bakgrund var på liknande nivå som deras klasskamraters med svenska som
modersmål. Etniciteten tycks således spela en underordnad roll i relation till den sociala
bakgrunden. Den andra var att skolan uppvisade stor medvetenhet om och offensiva praktiker
för att förebygga elevgrupperingar på etnisk eller geografisk basis. En av de intressanta
insikterna av denna delrapport är också den ökade upplevelsen av stress och oro över att välja
”rätt”, som många av de intervjuade ungdomarna gav uttryck för. Att välja ”rätt” grundskola,
”rätt” klass, ”rätta” klasskamrater och kompisar, ”rätt” gymnasieskola (som absolut måste
ligga i innerstaden) och studieinriktning gav huvudbry och ängslan. I den fjärde delrapporten
gav merparten av ungdomar från den mångkulturella Maltabyskolan, som Bunar intervjuade,
också uttryck för en oro och ängslan. I deras fall handlade det dock om oron att de som
invandrare, elever från en ”invandrarskola” och boende i ett ”invandrartätt” område kommer
att bli diskriminerade i det svenska samhället. Tydligare exempel på hur skolsegregation kan
uttrycka sig och påverka ungdomarnas livschanser går det knappast att hitta.
Efter att den första delrapporten hade färdigställts och publicerats (Kallstenius 2005, se även
delrapport I) och i synnerhet efter att vi våren 2006 gav ut en annan rapport om samma tema
(Bunar, Kallstenius 2006) som rönte en stor massmedial uppmärksamhet, märkte vi att våra
studier genom valet av angreppssättet oavsiktligt höll på att bidra till den negativa diskursen
om skolor i de mångkulturella områdena. Anledningen är att bara de elever som av någon
anledning (oftast med förklaringar som ”svårt att lära sig ordentlig svenska”, ”många
invandrare”, ”stök”, ”svaga nätverk” etc.) hade valt bort sin skola i t.ex. Rinkeby, Tensta,
Husby, Skärholmen, Vårby Gård och Rågsved har fått komma till tals. Detta har medfört att
12