Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor - Svt

svänga fort och nedan visar jag att det redan finns sådana tendenser bland elevernas föräldrar.
Följaktligen behöver inte Sikabyskolans elever dagligen hantera en stor stigmatiseringskälla,
negativa representationer om området och därmed slipper de också att göra omgivningens
negativa föreställningar och förväntningar till en del av sin egen självförståelse. Men hur är det
med de andra faktorerna som framkom i fallet med Maltabyskolan – och även i de andra
delstudierna i denna rapport – nämligen det svenska språkets kvalitet, relationer mellan olika
grupper (med avseende på mobbning och stök) och trygghetskänsla?
Upplever ni att det finns etniska grupperingar på skolan?
Peter: Nej.
Frida: Nej.
Peter: Klasserna är så pass blandade så det inte blir så.
Tea: Alla kommer överens med alla liksom. Sen så om man säger något rasistiskt skämt som man
skulle säga i andra skolor så förstår man att det är på skämt, det är ingenting allvarligt. Vi
typ skämtar om allting, utseende, var man kommer ifrån, hårfärg, allt.
Frida: Alltså svenskarna i Sikabyskolan blir inte klassificerade som svenskar utan
invandrarsvenskar om du förstår vad jag menar.
Vad menas med det?
Tea: Att det är en svensk från förorten. Vi pratar ju slang allihopa här i skolan.
Vad tycker era föräldrar om att ni pratar på det sättet?
Frida: Man gör inte det med föräldrarna. Man gör det med kompisarna. Alltså jag vet inte, det
kommer automatiskt när man pratar med kompisar att man lägger till ett konstigt ord som
inte finns med i lexikonet. Sen med föräldrarna är det normal svenska.
Även här upprepas mönstret från Maltabyskolan med avseende på det svenska språkets
utveckling. ”Trots” att Sikabyskolan har 30 procent elever med svenska som modersmål lägger
ungdomarna sig till med ”slang” som de själva uttrycker det, vilket de inte alls upplever som ett
problem eller ett framtida bekymmer på arbetsmarknaden. För ungdomarna handlar slangen eller
det som i den offentliga debatten nedsättande har kallats för ”blattesvenska” om en
identitetsartikulation, om en signal av att de tillhör ett sammanhang, en kulturell sfär som
utmanar vuxenvärldens och medelklassens koder om ”bra” och ”korrekt” svenska. Det handlar
om tillhörighet, vilket ungdomarna så elegant uttrycker när de talar om ”invandrarsvenskar” för
att beteckna svenskar från förorten. De är inte förlorade och deras livschanser är inte reducerade
till ”bananstånd i Rosengård” som en känd litteraturprofessor har uttryckt det, bara för att de
också behärskar den lokala ungdomsvarianten av svenska. Dessa insikter är ohyggligt viktiga för
att rätta till de missförstånd och fördomar som florerar i medierna och vissa finkulturella kretsar
som har gjort gällande att ungdomar från förorterna talar torftig svenska. Deras svenska är i
själva verket mycket rikare när det gäller att beskriva det som är viktigt och det som händer i
ungdomarnas vardagsliv och för deras inbördes kommunikation än den svenska som akademiker
och litteraturvetare använder för att dissekera ”dom”, ”deras” problem, ”deras” framtid.
35