Avkorporativisering och lobbyism - Regeringen

6. SVENSK DEMOKRATI PÅ TRÖSKELN TILL 2000-TALET
Annars kan vi registrera ett tämligen distinkt mönster. Vid sidan
av att de starka intresseorganisationerna fortfarande visar sig vara
mycket aktiva, det är en kategori av organisationer som innefattar
flera av de gamla folkrörelserna, har vi att göra med två skilda eliter:
En näringslivets elit och en löntagar- eller facklig elit. Vi känner igen
detta från korporativismen där dessa två elitgrupper medverkar i det
politiska maktutövandet. Den gamla svenska modellen tycks således i
detta avseende ha blivit införlivad med och överförd till det nya politiska
landskap som mer präglas av lobbyism och medialisering. Företrädarna
för storföretag och för näringslivets organisationer prioriterar
ungefär samma slags frågor, ingår i likartade nätverk och inriktar
sitt politiska agerande mot samma typ av beslutsfattare. På motsvarande
sätt formar representanterna för de fackliga organisationerna
en egen distinkt elit.
De fackliga organisationerna lägger således ner mer kraft på frågor
om arbetsmiljö och arbetsrätt medan näringslivet – företagen, arbetsgivarna
och branschorganisationerna – har ett intresse för att påverka
de villkor som företagen lever under och därför snarare lyfter fram de
frågor som handlar om konkurrens, skatter och subventioner men
också mer konkreta näringsfrågor som rör infrastruktur och miljö.
De fackliga organisationernas fokusering på de politiska företrädarna
slår igenom oavsett om man väljer att urskilja politiker på alla nivåer
eller om man bara ser på rikspolitikerna. Och ser vi på kontakterna
med parlamentariker och partiföreträdare, de två grupper som har
den mest utpräglade representativa rollen på nationell nivå, blir detta
ännu tydligare. Det är inte helt orimligt att tänka sig att detta också
avspeglar den traditionella socialdemokratiska alliansen mellan parti
och klassorganisationerna och då företrädesvis fackföreningsrörelsen.
Näringslivsorganisationernas kontakter är på motsvarande sätt
starkt fokuserade på tjänstemännen vare sig vi studerar kommunal,
nationell eller EU-nivå. Om vi sedan kompletterar bilden med företagens
agerande förstärker detta bilden av att näringslivet kraftigt tycks
rikta sina kontakter mot den statliga byråkratin, tjänstemän i allmänhet
men också den framväxande maktfaktor som EU utgör. Det
senare indikerar att näringslivet stärker greppet om den politiska
framtiden.
När företagen eller organisationerna samverkar med andra för att
påverka politik så vänder de sig i stor utsträckning till den egna koncernen
eller organisationshierarkin. Men i den mån man söker allianser
utanför den egna formella strukturen så formas även här en
näringslivskoalition respektive en fackligt-politisk koalition. Medan
näringslivets organisationer söker sig till företagen så söker löntagar-
246