Avkorporativisering och lobbyism - Regeringen

3. NÄRINGSLIV, FOLKRÖRELSER OCH POLITISK MAKT
forskningen är emellertid att den försummat aktörerna själva. Den
har i stället främst utgått från de politiska institutioner, de offentliga
maktorgan, som varit föremål för företagens och organisationernas
intresse. 71
De återkommande undersökningarna av riksdagens ledamöter hör
hemma i denna kategori. Huvudintrycket av dessa är att riksdagsledamöterna
åtminstone sedan 1985 haft en relativt omfattande men
också ganska stabil kontaktverksamhet med organisationsvärlden (se
Tabell 3.1). Med undantag för 1988, som tycks uppvisa en tillfällig
svacka, så har åtminstone hälften av de folkvalda regelbundet kontakter
med såväl arbetsmarknadens organisationer som med någon av de
övriga organisationerna. Våra parlamentariker lever förvisso inte,
som man kanske kunde förledas att tro, i en ständig närhet till de
stora starka svenska intresseorganisationerna. Men med tanke på att
tabellen visar förhållandena för riksdagens samtliga ledamöter är det
ändå noterbart att drygt en tredjedel säger sig ha regelbundna kontakter
med LO och en fjärdedel med olika företagarorganisationer.
Men även om vi inte ser någon dramatisk uppgång för lobbyverksamhet
i form av organisationskontakter kan noteras att det för några få
organisationer finns en klart stigande trend, nämligen för SAF och
övriga företagarorganisationer. Näringslivet tycks trots allt ha fått ett
något ökat tillträde till parlamentarikerna.
Med samma slags institutionella perspektiv kartlade Maktutredningen
våren 1988 i detalj departementens kontaktmönster, vilket
bland annat innefattade kontakter med de organiserade intressena
och näringslivet. 72 Huvudresultatet var att departementen och dess
tjänstemän (regeringskansliet) främst har kontakt med tjänstemän
från statliga myndigheter och andra departement. Kontakten med allmänheten
tar också stor plats för regeringskansliet, liksom med organisationerna
och media. Departementen har däremot inte alls lika
mycket kontakt med företag, kommuner och landsting, samt de politiska
partierna. Bilden var i viss mån annorlunda om vi enbart ser till
departementens politiska ledning, statsråden. Något tillspetsat kan
man säga att statsråden prioriterar kontakter med olika större väljargrupper.
I topp ligger således allmänheten och media. Det senare kan
ju uppfattas som ett indirekt sätt att möta väljarna. Därefter kommer
kontakterna med partier och organisationer. Ett nästan genomgående
drag är också att statsråden har mycket mera omvärldskontakter än
den genomsnittlige departementstjänstemannen. Undantaget är här
kontakterna med tjänstemän från andra departement och från statliga
myndigheter.
Maktutredningens studie medger även jämförelser mellan depar-
51