Avkorporativisering och lobbyism - Regeringen

6. SVENSK DEMOKRATI PÅ TRÖSKELN TILL 2000-TALET
folket. Vi kan, i likhet med Herbert Tingsten på 1930-talet, tala om
en ”demokratins seger och kris”.
Ett centralt tema i ett par av Demokratirådets rapporter – Demokrati
som dialog från 1995 och Demokrati och medborgarskap från
1998 – är att den svenska folkstyrelsen håller på att ändra karaktär.
Från att ha varit urtypen för ett slags folkrörelsebaserad deltagardemokrati
har svensk politik allt mer antagit skepnaden av en mer ordinär
åskådardemokrati där merparten av medborgare glider in i en passiv
roll som iakttagare av de politiska eliternas spel med varandra.
Den tesen baserar sig främst på data om medborgarnas politiska
engagemang. I vår undersökning är det däremot de politiska eliterna
och de organiserade intressena som varit föremål för uppmärksamhet.
Trots skilda empiriska fokus är emellertid det grundläggande
intresset detsamma. Även vi har som ambition att kunna säga något
om hur det är ställt med den svenska folkstyrelsen. I grova drag utgår
vi också från samma bedömningskriterier som Demokratirådet.
Inspirationskällan är Robert Dahls preciseringar av den ideala demokratin.
Inledningsvis preciserade vi själva de tre demokrativärden som vi
lägger till grund för en bedömning av svensk demokrati. Den normativa
tanken är att ett meningsfullt folkligt deltagande bör kännetecknas
av politisk jämlikhet och öppenhet för insyn. Fastän samhället har
genomgått omvälvande förändringar, är det således enligt vår mening
fortfarande den klassiska demokratins ideal som ska förverkligas.
Den politiska makten ska kunna återföras på folket självt. Folkmakten
ska vidare utövas under jämlika former. Och den politiska maktutövningen
och dess mekanismer ska slutligen ligga öppen för medborgarnas
kritiska insyn.
En sådan bedömning får karaktären av en utvärdering där de faktiska
förhållandena jämförs mot en måttstock i form av ett normativt
ideal. Det som vi noga räknat kan jämföra med idealet är då vissa eliters
och vissa kollektiva aktörers politiska engagemang, närmare
bestämt deras nyttjande av de olika deltagandeformerna, deras olika
sätt att försöka påverka det politiska beslutsfattandet. Ett första problem
med denna ansats är att idealet egentligen handlar om medborgarnas
insyn och möjlighet att utöva inflytande under jämlika former.
Vi riskerar här att behöva dra slutsatser på basis av antaganden om
relationen mellan de organiserade intressena och medborgarna. På
avgörande punkter kan vi emellertid förlita oss på andra forskares
undersökningar av den interna demokratin inom olika organisationer.
Ett annat problem är att vi egentligen vill uttala oss om hur ett
250