Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

387
388
389
390
försynt gjorde och talade han intet, som skulle ha utrryckt hans direkta ogillande av
den metodistiska rörelsen. 387
Ovanstående uttalande är intressant även såtillvida att det berättar något om
attraktionskraften i Lindborgs predikan. Förkunnelsen hade tydligen, helt i
överensstämmelse med metodistisk teologi, en stark betoning på det individuella
gudsförhållandet, vilket bland åhörarna uppfattades som någonting
nytt.
Som ett resultat av arbetet i Gamlakarleby kunde Lindborg grunda den andra
metodistförsamlingen i Finland. Sommaren 1883 hölls den svenska metodistkyrkans
årskonferens i Norrköping. Under konferensen beslöt man sända den
första ordinerade metodistpredikanten i tjänst till Finland. Det blev Gustaf
Wagnsson som placerades i Vasa. Lindborg fick nu i stället ansvara för den
nya församlingen i Gamlakarleby. 388
I motsats till hur man inom den metodistiska historieskrivningen sett på den
verksamhet som de unga Uppsalapredikanterna bedrev i Åbo (avsnitt 4.1.1),
har Karl Johan Lindborgs pionjärarbete för metodismen i Finland överlag
skildrats i en betydligt mer positiv dager. I sin år 1923 utkomna fyrtioårshistorik
över metodismen i Finland skildrar Karl Hurtig Lindborgs verksamhet och
banbrytande roll. 389 Senare historieskrivare som Torsten Ekholm i Gamla
Karleby Metodistförsamling 50 år (1933), Håkan Ekholm i Ordets såningsmän
(1971) och Björn Elfving i Metodistkyrkan i Finland 100 år (1984) gör
det likaså. 390 Men intressant nog omnämns Lindborgs arbete mer sparsamt i
de äldre historieskildringarna. B A Carlson ger i sin självbiografi, där han
noggrant beskriver metodistkyrkans arbete i Finland under tiden fram till
KFNA Nykarleby, TKS, Uppgifter från Gamlakarleby stad 1926, Intervju med
Anna Schroderus (född 1849) och Ida Schroderus (född 1858).
Ekholm, T 1933, s 18; Lindborg1910, s 36-37.
Hurtig, K 1923, s 10-16.
Ekholm, T 1933, s 10-20; Ekholm, H 1971, s 9-10; Elfving 1984, s 10-13.
141