Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

Samtidigt som det kan konstateras att medlemsökningen överlag var måttlig
1889–91 inom metodismen i Finland, måste man ha klart för sig att den metodistiska
verksamheten berörde långt fler mänskor än de personer som anslöt
sig som fullvärdiga medlemmar till metodistförsamlingarna. Jarmo Mäki-Mikola
har klart visat att detta förhållande gällde i Björneborg, där hundratals
människor besökte de metodistiska mötena, medan församlingsstatistiken över
medlemmar i full förening år 1889 uppvisar 14, 1890 tolv och 1891 17
medlemmar. Detta faktum jämför han vidare med att det samtidigt i
Björneborg fanns förhållandevis många prenumeranter på det svenskspråkiga
metodistorganet Nya Budbäraren. År 1889 förekom 34 st prenumerationer på
Nya Budbäraren i staden, år 1890 28 och år 1891 24. Då man kan ha skäl att
anta att varje nummer av tidskriften sannolikt lästes av åtminstone två personer,
ser man att det metodistiska budskapet nådde långt fler personer än dem
som var officiellt antecknade i metodistförsamlingens matrikelbok. 622
Under tidsperioden 1885–92 ägde en rätt snabb konsolidering och strukturering
av den metodistiska verksamheten i Finland rum. Mäki-Mikola har påpekat
att den metodistiska rörelsen alltid eftersträvat skapandet av en fast organisation.
623 Genom bildandet av det egna Finlandsdistriktet år 1885 togs det
första steget i riktning mot en klar organisationsstruktur. Som ytterligare ett
uttryck för denna vilja till fasta organisationsformer kan ses beslutet att genast,
så snart lagstiftningen i Finland gav möjlighet till detta, organisera sig
som ett legalt dissentersamfund. Visst fanns det en vilja till separatism från
lutherdomen. 624 Men registeringen som dissentersamfund handlade ur metodistisk
synpunkt även om ”ordning och reda” i god metodistisk anda. I linje
med ivern att konsolidera arbetet i fasta strukturer kan man även betrakta pub-
622
623
624
Mäki-Mikola 1983, s 58-59.
Mäki-Mikola 1983, s 41.
Gustaf Wagnsson kritiserade ju år 1889 i tryck både hedbergianer och laestadianer
för att de aldrig hyst någon vilja att ge statskyrkan något ”skiljebref”. Wagnsson
1889, s 27-28.
211