Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

för detta metodistiska möte. I samband med sitt besök inrättade Carlson en så
kallad klass i staden i enlighet med den metodistiska ordningen. Med i denna
grupp fanns även ett par från Sverige inflyttade metodister. 500 Torsten Ekholm
skriver om arbetet i Uleåborg:
Under en lång följd av år utgjorde Uleåborg sedan annex till Gamla Karleby, vars
präster hade att nu och då predika även i den förstnämnda staden. 501
Någon stark förankring fick metodismen emellertid aldrig i Uleåborg. Betydligt
mera framgångsrik blev den metodistiska etableringen i Björneborg. Pionjären
Karl Johan Lindborg blev år 1887 sänd till Björneborg på officiellt uppdrag
av metodistkyrkan. 502 Bakgrunden var den att B A Carlson i egenskap av
ledare för den metodistiska missionen i Finland i oktober år 1886 erhållit en
begäran om metodistisk predikoverksamhet från denna stad. Skrivelsen var
undertecknad av 16 björneborgare. 503
När Lindborg anlände till Björneborg i början av sommaren 1887 predikade
han inledningsvis för de svenskspråkiga i staden, men fann genast att det skul-
500
501
502
503
176
Carlson 1921, s 122-123; Ekholm, T 1933, s 75. Som vi sett ovan i avsnitt 4.1.2 förekom
det även på andra platser att laestadianerna upplät sina bönehus för metodistpredikanterna.
Ekholm, T 1933, s 75.
Vid årskonferensen i Motala år 1885 hade Karl Johan Lindborg återigen blivit
stationerad i Gamlakarleby efter ett kortare mellanspel på Nybro krets i Småland.
Nästa år blev det dock förflyttning till Kristinestad. Han verkade enligt egen utsago
med framgång bland annat i byn Härkmeri i Lappfjärd strax söder om staden. Men
efter bara ett år blev det åter förflyttning, för nu skulle verksamhet inledas i Björneborg.
Ekholm, T 1933, s 82; Lindborg 1910, s 40-41.
SMA Helsingfors, Björneborgs metf kvkfprot 17.9. 1888; Årskonferensprotokoll
MEK i Sverige 1887, s 39-40. Protokollen anger felaktigt antalet undertecknare till
17, men Mäki-Mikola anger det riktiga antalet, nämligen 16. Mäki-Mikola 1983,
s 21. Bland undertecknarna återfinns ingen med klart uttalat finskspråkigt namn.
Mäki-Mikola har även visat att beträffande de undertecknare vilkas språktillhörighet
kan spåras med hjälp av anteckningar i kyrkböckerna gäller att sex av sju
hade svenska som modersmål. Mäki-Mikola, s 21-22.