Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

566
567
mellan oss och vi hjälpte varandra vid behov”, är det vackra och sympatiska yttrande
som fälles, vid minnet av denna tid. 566
Det nära sambandet mellan grupper av den frikyrkliga rörelsens anhängare
och metodismens etableringar på olika orter under 1800-talet har lyfts fram
av S S Salmensaari. I sin omfattande historik rörande den frikyrkliga rörelsens
i Finland historia ger han uttryck för den uppfattningen att striden kring
den waldenströmska försoningsläran skulle ha haft en inverkan i detta sammanhang.
Det var framför allt vid mitten av 1880-talet, då debatten kring försoningsläran
var som kraftigast, som metodismen kom att utöva en dragningskraft
på åtskilliga frikyrkligt sinnade. 567 Huruvida försoningsstriden verkligen
spelade någon avgörande roll kan vara svårt att avgöra. Hur som helst gick
mönstret av nära kontakter mellan frikyrklighet och metodism från Närpes
och Åbo igen på flera andra orter i Finland. Detta gällde åtminstone i
Helsingfors, Ekenäs och Björneborg. När den första till Helsingfors utnämnde
metodistpredikanten B A Carlson inledde sin verksamhet vände han sig mer
eller mindre direkt till friförsamlingskretsar i huvudstaden (se avsnitt 4.2.2).
Då metodistförsamlingen i Helsingfors grundades år 1884 utgjordes
åtminstone en del av de nyvunna metodisterna av personer som tidigare varit
anslutna till Guds församling i Helsingfors, nämligen friförsamlingen. När
Peter Jeppson skickades som metodistmissionär till Ekenäs var det mot bakgrunden
av en uttrycklig begäran från gruppen av frikyrkligt sinnade på orten
och det var inom denna krets som han grundade metodistförsamlingen år
1886 (avsnitt 5.1.2). När K J Lindborg flyttade till Björneborg år 1887 skedde
detta på inbjudan av personer som var engagerade inom den frikyrkliga rörelsen
(avsnitt 5.1.3). Karl Hurtig uppger i sin jubileumshistorik (1923) att björneborgarnas
förfrågan om predikohjälp riktades till metodismen just för att
man från frikyrkligt håll inte hade någon möjlighet att sända någon predikant
Lindahl 1939, s 35.
Salmensaari 1957, s 91. Angående den ”waldenströmska försoningsstriden”, se
Newman 1932, s 165-363; Newman 1948, s 152-154.
193