Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

som Lindborg tidigare, reste även Wagnsson i bygderna och predikade där
han kunde och blev väl mottagen. 418 I början av år 1884 höll Wagnsson möten
i Närpes varvid en väckelse utbröt. Han beskriver själv i skriften Bilder från
Finland en del av det som skedde i detta sammanhang:
I Nerpes utbröt en kraftig väckelse, då vi höllo ett eftermöte, med de frälsningssökande
själarne. Det var som om rummet, i hvilket vi voro församlade, skulle på ett
sällsamt sätt uppfylts med Herrens närvaro. Der offrades ”bön med starkt rop och
tårar”. Och bönhörelse uteblef icke heller, ty innan vi skildes kunde flere tacka Gud
för frälsta själar. När väckelsen nådde sin kulminationspunkt, var den minst sagt
häpnadsväckande. 419
Det existerar en ögonvittnesskildring till en av Gustaf Wagnsson ledd bönestund
i Kristinestad år 1885. Amanda Henriksdal som senare själv blev metodist
har berättat följande:
År 1885 den 4 September flyttade jag till Kristinestad. Den 17 började jag gå och sy
hos fröken Ida Svanström, då var pastor Wagnson på besök där och till morgonbönen
inkallades vi flickor också, mot slutet av sin bön bad han att Gud skulle välsigna
även flickorna, vi voro då tre stycken där som var främmande för Gud. Jag blev
förvånad över detta ty jag hade aldrig förr sett eller varit med om dylikt ty i mitt hem
fanns ingen Gudsfruktan. Först tyckte jag att han var barnslig, en så stor karl ock till
en präst talar [till] en så stor Gud som ett barn, men huru han talade blev mitt hjärta
rört under samma bönestund, i synnerhet då han bad för flickorna att Gud skulle
frälsa dem. 420
Amanda Henriksdals berättelse är intressant. Den visar att hon uppfattade att
predikanten stod för någonting nytt på det andliga livets område. Det som hon
tyckte var ”barnsligt” i hans religiösa förhållningssätt var antagligen uttrycksformerna
för hans personliga gudstro.
418
Nordlund 1998, s 229; Wagnsson 1889, s 53-54.
419 Wagnsson 1889, s 56-57.
420
KSMA Kristinestad, Amanda Henriksdals Teckningar ur minnet angående min
Frälsning, s 1. Nedteckningarna, som tyvärr är odaterade, har Amanda Henriksdal
själv gjort i ett blått skrivhäfte.
151