Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

Sanctification, helgelse, var för Wesley ett av Bibelns mest centrala budskap.
94 Därför var skriftenlig helighet ett begrepp som han och sedan hans efterföljare
ständigt återkom till. Vad innebar denna helighet för Wesley? Den
innebar att ”vi älskar Gud med allt det vi är och har, och vidare innebär det
att vi älskar vår nästa som oss själva”. Frälsningens och det helgade livets
slutmål var för Wesley kristen fullkomlighet, den högsta graden av helgelse. 95
Wesley menade att Gud har gett mänskan många goda gåvor, som skall hjälpa
henne på helgelsens väg. Speciellt verkningsfulla i detta syfte betraktade han
nådemedlen. Ett av dessa nådemedel var Christian Conference, den kristna
gemenskapen. 96
John Wesleys kraftiga betoning av helgelse fick som resultat en stark koncentration
på det praktiska vardagslivet inom den metodistiska rörelsen. Det var
den religiösa erfarenheten som stod i centrum. Metodistpredikanterna hade
funderingar kring synden även i en mera abstrakt bemärkelse. Men de var,
enligt metodisthistorikern W C Barclay, betydligt mer upptagna av den praktiska
kampen mot olika synder. De räknade med en ständigt pågående strid
mellan Gud och den onde. Denna konflikt kom till konkreta uttryck överallt
i de samhällen där predikanterna drog fram. De uppmanade sina åhörare att
göra bättring ifrån sina synder. 97
94
95
96
97
44
Yrigoyen 2001, s 30, 55-56.
Collins 1997, s 16; Higgins Matthaei 2001, s 196; Meadows, 2001, s 226-227;
Yrigoyen 2001, s 31, 56; Wesley 1853, s 44.
Yrigoyen 2001, s 57-63. För Wesley var nådemedlen fem till antalet, nämligen
skriftläsningen, bönen, fastan, nattvarden och Christian conference. Det är intressant
att Wesley inte inkluderade dopet i denna lista på nådemedel. Wesleys syn på
nådemedlen kommer till uttryck i flera standardpredikningar, nattvarden behandlas
i The Duty of Constant Communion, fastan i Bör man fasta? Varför? Och hur? och
nådemedlen överlag i predikan Nådemedlen. Outler 1980, s 332-344; Wesley 1970
a, s 191-214, 397-420.
Barclay 1950, s 373-375.