Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

6.2.6 Ännu en gång blickar mot öster
I början av 1920-talet grundades förutom den ovannämnda Vuoksenlaaksoförsamlingen
även en annan metodistförsamling med en rätt märklig bakgrund
i Finland. Metodistpredikanter hade gjort sporadiska predikobesök i Joensuu
redan i början av 1900-talet. Laestadianernas bönehus hade upplåtits för Johannes
Hälvä 921 när han besökte orten år 1903. 922 Men det var den politiska
utvecklingen i Ryssland i samband med revolutionen som ledde till att Joensuu
fick en metodistförsamling år 1920.
Metodistkyrkans Rysslandsmission fick stora svårigheter att verka inom den
ryska rådsrepublikens gränser efter oktoberrevolutionen år 1917. I Amerika
hade man med stolthet under 1910-talet följt med det man upplevde vara en
framgångsrik missionsverksamhet på the last missionary frontier, den sista
eller ”yttersta missionsfronten”. Men i oktober 1918 ansåg sig missionsledningen
vara tvingad att beordra George A Simons och hans syster, som även
hon vid den här tidpunkten var Rysslandsmissionär, att lämna St Petersburg.
923 Detta innebar emellertid inte man hade för avsikt att avsluta missionsverksamheten
i Ryssland. I hopp om att på något sätt kunna fortsätta den
ryska metodistmissionens arbete tog man år 1920 initiativ till att införskaffa
en fastighet i Joensuu, en stad i norra Karelen nära den ryska gränsen. Den
amerikanska förhoppningen var att man från denna förläggning skulle kunna
bedriva mission över gränsen in i Ryssland. Hjalmar Salmi, som tidigare arbe-
921
922
923
306
Johannes Hälvä föddes år 1879 i Uukuniemi. Han studerade vid teologiska seminariet
1902–05 och hann verka i Tammerfors, Björneborg och Viborg, innan han år
1910 övergick som evangelist till Helena Konttinens rörelse. Han dog år 1950 i
Kitee. Lehtonen 1972, s 104.
Lehtonen 1972, s 61; RS nr 2 1903, s 12. Här finns alltså ytterligare ett exempel
på att laestadianer upplät sitt bönehus för metodistpredikanter. Vi har i undersökningen
tidigare sett exempel på samma sak i Gamlakarleby (K J Lindborg) och
Uleåborg (B A Carlson) i avsnitten 4.1.2 och 5.1.3.
Malone 1995, s 38.