Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för ... - Doria

4.2.1 Den första predikantutnämningen till Finland
När Gustaf Wagnsson414 vid årskonferensen år 1883 blev sänd att arbeta i
Vasa, fick han officiellt en utnämning till att verka som vårdhavande metodistpredikant
för hela Finland. I realiteten kom han dock mest att verka i
Österbotten. 415 Inför den utnämning till Finland som svenska metodistkyrkans
predikanter visste skulle komma att äga rum i samband med årskonferensen
i Norrköping hade det, enligt vad Wagnsson berättar, förts livliga diskussioner
inom predikantkåren angående vilken av dem som skulle komma att drabbas
av ett så hårt öde:
De fleste tycktes ha den uppfattningen, som om det att bli sänd till Finland såsom
metodist-episkopalkyrkans första missionär, vore liktydigt med att bli sänd till
Sibirien. 416
Gustaf Wagnsson säger dock att han ändå inte tvekade när han började förstå
att det var han som skulle komma att bli utsedd till det inte alltför eftertraktade
uppdraget. Han var villig att gå ”hvart helst Gud och kyrkan behagade
anvisa” honom ett arbetsfält. 417 Den 8 juli 1883 anlände Wagnsson till Vasa,
där han sedan skulle komma att bo och verka i tre års tid. Första dagen i Vasa
predikade han i en liten sal på Rådhusgatan 6. Redan följande dag begav han
sig till Kristinestad. Även Wagnsson blev, i likhet med vad som skett med
Lindborg tidigare, väl mottagen av systrarna Hellman i Vasa. På liknande sätt
414
415
Anders Gustaf Wagnsson var född år 1857 i Ölme i Värmland. Han blev omvänd
genom kontakt med metodistförsamlingens i Kristinehamn verksamhet. Innan han
kom till Finland hade han hunnit verka som metodistpredikant bl a på Gotland.
Efter att han år 1886 återvänt till Sverige kom han att fungera på många olika ansvarsposter
inom den svenska metodismen, bl a som distriktsföreståndare. Han dog
i Stockholm år 1929. Ekholm, H 1971, s 11; Ekholm, T 1933, s 83; Svenska
folkrörelser 1937, s 1018; Wanqvist 1968, s 124; Årsbok Sverige 1929, s 118-120.
Elfving 1984, s 14.
416 Wagnsson 1889, s 53.
417 Wagnsson 1889, s 53.
150