Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

18 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIInledning19europeiska samhällsvetenskapens allmänning. Durkheimianism, weberianism,marxism, psykoanalys, fenomenologi och strukturalism är traditioner somelförvaltas av samhällsvetare runt om i Europa. Med den historiska epistemologinförhåller det sig annorlunda. Utanför Frankrikes gränser har få samhällsvetarefunnit anledning att förhålla sig till denna tradition. Därför kan det här varamotiverat att ägna den ett eget kapitel.Om vi tvingas välja en enda formel för att beteckna den historiskaepistemologins program, är förmodligen "den tillämpade rationalismen" detbästa valet. Huvudordet är "rationalism": det vetenskapliga arbetet är framförallt tänkande, men detta tänkande måste "tillämpas" (avsnitt 1). Detta programinnebär enligt upphovsmännens uppfattning att den vetenskapliga kunskapenmåste avgränsas både från traditionella filosofier och från vardagskunskapen(avsnitt 2); sådana brytningar med invanda tänkesätt är nödvändiga för attvetenskaperna skall kunna övervinna "epistemologiska hinder" (avsnitt 3). Isynnerhet har man inom den historiska epistemologins tradition framhävtbetydelsen av att studera system av relationer (avsnitt 4), och man har betonatatt vetenskaperna konstruerar sina egna objekt (avsnitt 5). Som redanbenämningen antyder har man dessutom lagt vikt vid att göra rättvisa åtsakförhållandet att forskningssubjektet är historiskt, dvs. att det vetenskapligatänkandet är placerat i tid och rum (avsnitt 6).I det femte och sista kapitlet försöker jag underbygga tesen att Bourdieu överförtden historiska epistemologins landvinningar från naturvetenskapernas ochmatematikens filosofi till samhällsvetenskapen, och diskutera hur dettaepistemologiska program präglat hans förhållande till samhällsvetenskapligatraditioner. För att underlätta jämförelsen mellan teman i den historiskaepistemologin och i Bourdieus sociologi är kapitlet disponerat på samma sättsom det närmast föregående. Sålunda handlar avsnitt 1 om den "tillämpaderationalismen" i Bourdieus tappning, avsnitt 2 om den sociologiska kunskapensegenart och dess avgränsning från traditionella filosofiska positioner och frånvardagskunskapen, avsnitt 3 om sociologins specifika epistemologiska hinder,avsnitt 4 om Bourdieus relationism, avsnitt 5 om hans konstruktionism ochavsnitt 6 om forskningssubjektet.Att en hel del utrymme i det fjärde avsnittet ägnas åt den av Jean-PaulBenzecri grundlagda statistiska traditionen, beror inte på att denna skulle ha haftnågon avgörande betydelse för Bourdieus egen teoretiska utveckling. Så har intevarit fallet. Däremot har Benzecri-inspirerade statistiska metoder och tekniker, isynnerhet korrespondensanalysen, sedan mitten av sjuttiotalet varit viktigaredskap i Bourdieus och hans niedarbetares och lärjungars empiriskaundersökningar, varför ~et finns anledning att här uppmärksamma dennaspeciella form för kvantitativ bearbetning av kvalitativ information.Det finns självbiografiska skäl till att jag valt att avsluta boken med attresonera om forskningssubjektets plats i Bourdieus sociologi. För tio år sedanvar det Bourdieus speciella sätt att utforska forskarens egen kunskapsförmågasom väckte mitt intresse för hans arbeten. Fortfarande i dag tycker jag att detständigt närvarande inslaget av självreflexion tillhör det mest uppfordrande ihans sociologi.De konkluderande avsnitt som avslutar varje kapitel ger sammantagna enöversikt över bokens innehåll.