Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

102 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIMauss, Henri Hubert, Maurice Halbwachs, Fran90is Simiand, Marcel Granet åden andra. Det var arvet efter den senare fraktionen som Bourdieu - utan attnågonsin ha formulerat detta som ett explicit program - anknöt till. Det är lätt attfinna paralleller mellan å ena sidan Bourdieus insatser och positioner och åandra sidan "forskarna" bland durkheimianerna'ett knappt halvsekel tidigare.Även Bourdieu placerade sig utanför Sorbonne, vid Ecole pratique, som varit,"forskarnas" främsta bastion. Några av etapperna i Bourdieus akademiska bana- agrege de philosophie, men ingen avhandling och därmed ingenuniversitetskarriär , i stället en position vid Ecole pratique, samt en stol medbenämningen sociologi vid College de France - är desamma som dem MarcelMauss tillryggalade. Många inslag i Bourdieus forskningspraktik leder tankarnatill "forskarna" bland durkheimianerna: attackerna på filosofins dominans,tonvikten vid den sorgfålliga konstruktionen av forskningsobjektet,uppvärderingen av den hantverksmässiga sidan av forskningspraktiken, strävanefter en rigorös vetenskaplig hållning och en därmed förenad skepsis mot andrahållningar såsom den intellektuelles traditionella profetiska roll ellersamhällsingenjörens knäfall inför utifrån kommande krav.Med denna återknytning till traditionen från durkheimianerna skapadeBourdieu samtidigt ett utrymme för sitt eget projekt. Durkheimianernas nedgånghade öppnat ett tomrum utan att något nytt akademiskt monopol etablerats. Överhuvud taget var sociologins ställning sVag vid tiden för Bourdieus inträde.Under de år då Bourdieu skaffade sig sin formella utbildning hadeuniversitets sociologin dominerats av Georges Gurvitch och Raymond Aron.Gurvitch, som envist försökte hålla stånd mot den amerikanska empirismensanstormning, företrädde trots sin centrala institutionella placering ingen egentligskola. Aron var en intellektuellt tyngre gestalt, en uppburen tänkare och skribentsom tjänade som förmedlare mellan universitetssociologin och journalistikensoch politikens fålt, men just denna funktion gjorde att det inte heller kringhonom växte upp någon sammanhållen sociologisk skola.Fortfarande då Bourdieu gav sig in i det sociologiska fåltet åtnjöt disciplinenföga intellektuellt renomme. Durkheimianismen framstod som hopplöstföråldrad. Webertraditionen fick först från och med senare hälften av femtiotaletnämnvärd betydelse för fransk sociologi, och identifierades allmänt med Aronshistoriefilosofiska tolkning och ofta med dennes politiska konservatism.Marxismen hade snarare betydelse för det bredare intellektuella fåltet och förfilosofin än för den empiriska sociologin. Detsamma gällde för fenomenologin;försök att förena sociologi och fenomenologi saknades inte, men de tongivandefenomenologiska strömningarna ledde bort från samhällsvetenskapen och in påfilosofins marker. Universitetssociologin dominerades alltjämt av de merKapitel!. Bakgrunden 103ansedda filosofiska (och i någon mån de historiska) disciplinerna, vilket innebaratt tomrummet efter durkheimianernas sorti knappast kunde fyllas av denamerikanska empirism som under dessa år i stor skala infördes till Frankrike.Under den första efterkrigstiden hade denna empiristiska sociologi, importeradav M.ichel Crozier, Raymond Boudon, Alain Touraine, Jean-Daniel Reynaud,Jean-Rene Treanton och andra som inspirerats av amerikanska modeller,förvisso utgjort en reell utmaning mot den traditionella universitetssociologin,men den empiristiska sociologins växande marknad var framför allt lokaliseradutanför den traditionella universitetssociologin och dess intellektuella anseenderinga.En materiell förutsättning för framgången för Bourdieus projekt var ,att hansinträde på sociologins fålt ägde rum under disciplinens remarkablaexpansionsperiod i samband med empirismens definitiva genombrott. Underåren från och med slutet av femtiotalet hade sociologin blivit ett examensämne,studenterna strömmade till, lärar- och forskartjänsterna ökade i antal, deamerikanska fondpengarna började flöda, tidskrifter grundades och nyaforskningscentra växte fram, däribland det Centre de sociologie europeenne somBourdieu tog över under första hälften av sextiotalet. Det snabbt växande antaletstudenter och lärar- och assistenttjänster innebar i kombination meduppdragsforskningens genombrott nya resurser och framväxten aven merkollektiv, eller snarare arbetsdelad, verksamhet som avlöste det traditionellaindividuella sättet att bedriva sociologi.Dock användes de nya empiriska teknikerna oftast i sammanhang som åtnjötföga intellektuellt anseende och de attraherade knappast de mest ambitiösastudenterna. Den undervisnings- och forskningsmiljö som Bourdieu från ochmed början av sextiotalet kunde erbjuda vid universitetet i Lille och vid sjättesektionen av Ecole' pratique var ovanlig såtillvida att omfattande empiriskaundersökningar förenades med en g~dlig vetenskapsteoretisk reflexion.Sammanfattningsvis: I klyftan mellan den traditionella filosofiskt förankradeuniversitetssociologin och den nya, från USA importerade empiristiskasociologin öppnades en position som väntade på att besättas. Det blev Bourdieusom kom att intaga den. I åtskilliga avseenden påminner denna position om densom en bestämd fraktion (som vi här kallat "forskarna") bland durkheimianernaintog under tjugo- och trettiotalen; att Bourdieu blåste nytt liv i arvet fråndurkheimianerna var en viktig betingelse för hans projekt, vad gällde såvällegitimiteten som inriktningen. Vidare var hans bakgrund som filosof enförutsättning för att företaget skulle lyckas. Att han medförde sitt filosofiskakapital i boet innebar dels att projektet inte kunde negligeras i den akademiskaoch intellektuella världen (han kunde inte utan vidare avfårdas som närsynt