Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

456 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIdurkheimianerna, Weber och Marx (däremot räknar han knappast Comte till denvetenskapliga sociologins egentliga fäder, och liknar härvidlag Durkheim, somtrots sina reverenser för Comte ändå räknade denne som samhällsfilosof snarareän som vetenskaplig sociolog). Bourdieu har tagit vad han behöver. Han harundvikit att placera sig på en enda av sociologins grenar.Bourdieus ekumeniska ståndpunkt förutsätter att det finns något, utöver självaämnesrubriken, som håller ihop sociologin som vetenskap. Vad är detta som urBourdieus synvinkel binder samman arvet från Marx, Durkheim, Weber?Till att börja med bör vi notera att Bourdieu alltid fäst stort avseende vid denvetenskapliga praktiken, det sociologiska hantverket i vidaste mening. Han haraldrig sysslat med att extrahera fram renodlat "teoretiska" sociologiskadoktriner. Trots att han arbetat mycket med klassikerna finns i hansförfattarskap ingen "teoretisk" sociologihistoria av det slag som ställerdoktrinerna mot varandra. I Bourdieus ögon är det bestämda drag i densociologiska praktiken och i sättet att reflektera över densamma som förenar"klassikerna" och som därmed lagt grunden för den vetenskapliga sociologin.I Bourdieus programmatiska epistemologiska texter från andra hälften avsextiotalet framtonade en bestämd uppfattning om vad som konstituerarsociologin som vetenskap. De doktriner om hur samhället är ordnat som Marx,Durkheim och Weber lanserade är högst olikartade; det är inte här sociologinsenhet står att finna. Däremot finns hos Marx, hos Durkheim, hos Weber mereller mindre explicita teorier om den sociologiska kunskapen, teorier somföreter så stark släktskap att det är meningsfullt att tala om en konstituering avsociologin som vetenskap - och att, som i citatet ovan, tala om den sociologiskatraditionen, i singularis.135Även nutidens sociologi bör enligt Bourdieu grundas på en reflexion överbetingelserna för frambringande av sociologisk kunskap. Närmare bestämtvaskade han ur den sociologiska traditionen fram ett program som i hög gradöverensstämmer med den historiska epistemologins: sociologin måste för attvara en vetenskap sorgfälligt konstruera sina egna objekt, bryta medvardagstänkandets empirism, realism och substantialism, skärpa sin vaksamhetinför vardagstänkandets begrepp, kategorier och förklaringar, odla en reflexionöver det för sociologin speciella förhållandet mellan forskningssubjekt ochforskningsobjekt, och så vidare. Man kunde också formulera saken så, attBourdieu valde ut de inslag hos arvet från klassikerna som, mutatis mutandis , lätsig förenas med den historiska epistemologins program för naturvetenskapernasfilosofi.Sådant var Bourdieus budskap i programskrifterna från det sena sextiotalet135 Se Structuralisme ... , 1968, p. 2; Le metier ... , 1968, p. 11.Kapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 457och han har hållit fast därvid. Mot den bakgrunden har vi kanske lättare attförstå att han så obekymrat kunnat blanda inspiration från skildasamhällsvetenskapliga "skolor" och utnyttja ett brett spektrum avforskningstekniker: statistiska bearbetningar, fenomenologiska analyser,etnografiska observationer, tolkningar av historiska källor, etc. Om Bachelardhyllade "det pluralistiska tänkandet" inom naturvetenskaperna, så har Bourdieu isin forskningspraktik bekänt sig till en motsvarande sociologisk pluralism.Antagonismen mellan forskare som specialiserat sig på den ena eller andrametodläran eller forsknings tekniken framstår ur Bourdieus perspektiv somvetenskapligt omotiverad - ja, till och med som fördärvlig, eftersom den förledertill en upp styckning av sociologins objekt. Frågan om vetenskaplig legitimitethar inget med det slaget av socialt betingad antagonism att göra. Däremot harBourdieu inte sparat på krutet så snart han tyckt sig skönja slarv beträffande deepistemologiska grundfrågorna.3.5 Bourdieus stilBourdieus läsare brukar sucka över det krångliga skrivsättet. Ett skäl till att hanskriver som han gör är utan tvivel den pluralistiska ambitionen. Den läsare somsöker en och endast en röd tråd i framställningen letar förgäves.Det är svårt att kritisera eller ens referera Bourdieu på grund av hans böjelseför att oupphörligen driva analysen vidare till allt mer komplexa förklaringar.Även om många delundersökningar företagits med hjälp av tämligen enklaverktyg, låter Bourdieu när han presenterar resultaten sig sällan beslås medförenklingar. Hans texter lämnar få blottor. Bourdieu är en mästare i attföregripa invändningar. I stället för att sätta punkt för tanken har han för vanaatt tillfoga modifieringar, preciseringar, brasklappar~ ... men detta är i~te helasanningen ... inte bara, utan också : .. å andra sidan ... vid närmare påseende ...men det är inte allt ... utan att förglömma ... allt sker som om.Den verklighet jag analyserar är inte mindre komplex! är Bourdieus försvarmot anklagelsen för att hans texter är snåriga och tröglästa. I följande citat, enenda mening vars form bekräftade innehållet, ur förordet till den tyskaöversättningen av La distinction kommenterade han sitt eget skrivsätt:"Stilen, som genom sina långa invecklade satser riskerar att avskräcka till och medden mest välvillige läsare men som faktiskt i sin uppbyggnad försöker återge de? mestkomplexa strukturen hos den sociala världen, och detta med hjälp av ett språk vllJa:tsammanfogar det mest disparata till en - i sig samtidigt genom ett rigoröst .~rspektivhierarkiserad - enhet, beror av viljan att så långt som möjligt uttömma mÖJhgheternahos litteraturens, filosofins och vetenskapens traditionella uttrycksformer, för att på såsätt inte bara låta sådant komma till tals som hittills de facto eller de jure varithannlvst därifrån. utan också förhindra att läsningen halkar ned i den gängse