Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

72 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIatt psykologin behövdes, nämligen för att förklara förmedlingen mellan denbiologiska och den sociala ordningen. Durkheims och hans efterföljares kampgick inte ut på att avliva psykologin som sådan. Deras syfte var att demonstreraatt åtskilligt i den verksamhet, Gabriel Tardes och andras, som av samtidenuppfattades som sociologisk inte förtjänade denna benämning så länge denreducerade den sociala ordningen till en psykologisk ordning.2.2. 6 HistorievetenskapenRedan i den programförklaring som inledde den första volymen av L 'Anneesociologique ägnade Durkheim särskild uppmärksamhet åt den vetenskap somunder det följande seklet skulle visa sig bli sociologins farligaste konkurrentinom den franska universitetsvärlden: historievetenskapen."Fortfarande i dag finns få historiker som intresserar sig för sociologernas forskningoch känner att denna beror dem själva. Våra teoriers alltför generella karaktär ochotillräckliga belägg gör att man anser sig kunna ignorera dem; man tillmäter demknappast annat än filosofiskt intresse. Historieskrivningen kan emellertid vara envetenskap blott i den utsträckning som den förklarar, och man kan inte förklara omman inte jämför. Inte ens den enkla beskrivningen är möjlig på annat sätt, ty om manenbart förfogar över några sällsynta exemplar av ett sakförhållande kan man knappaståstadkomma en god beskrivning av detsamma, eftersom man inte ser det tydligt. "168Detta var en krigsförklaring mot den samtida, utpräglat idiografiska ochberättande historieskrivningen med dess inriktning på partikulära händelser ochpersoner. Egentligen ställde Durkheim historikerna inför två alternativ: antingenkunde de fylla den anspråkslösa rollen att leverera material för sociologerna atttolka 169, eller också, för den händelse att de önskade bli modernavetenskapsmän, fick de bekväma sig att bli sociologer17o• Sådant var Durkheimsbudskap, ehuru en smula inlindat. Han uttryckte sig i termer avkomplementaritet och förutspådde att sociologin och historievetenskapen en dagskulle "förenas i en gemensam disciplin" 171 , men inget tvivel rådde om att dennaframtida enhetsvetenskap skulle ha mer gemensamt med den förra disciplinen änmed den senare. Som så många andra hade historikerna all anledning attuppfatta Durkheims anspråk som imperialistiska.Fler bland durkheimianerna framförde i olika sammanhang under åren kringKapitel l. Bakgrunden 73sekelskiftet samma argument. Den stora första stora offentliga striden bröt utnär Frangois Simiand i början av år 1903 stack huvudet i getingboet genom attbesöka Societe d 'histoire moderne et contemporaine för att läxa upp historikerna(föreläsningen publicerades samma år i Henri Berrs nystartade heterodoxatidskrift Revue de synthese historique). Med avsevärt metodologiskt raffinemangdemonstrerade Simiand bristerna hos samtidens gängse historieskrivning, somhan benämnde "histoire historisante". Attacken kulminerade i en uppgörelsemed historieskrivningens tre "idoler". Den politiska idolen innebär att tillmätaöverdriven betydelse åt "den politiska historien, politiska fakta, krig, etc". Denindividuella idolen innebär att uppfatta historien som en individernas histora,vilket "vanligen leder till att man låter forskningen och arbetena kretsa kring enmänniska, och inte kring en institution, ett social fenomen, en relation som skalletableras". Den kronologiska idolen innebär ,"vanan att förlora sig i studiet avursprung, i undersökningar av partikulära särskildheter [---], att uppfattahistorien som en mekanism som oavbrutet rullar vidare [ ... ], att betrakta allafakta, alla ögonblick som lika värda att studeras och som tillgängliga för ett ochsamma slag av studium" .172Den direkta måltavlan för Simiands attack var Sorbonnehistorikern CharlesSeignobos och i synnerhet dennes nyutgivna bok La methode historiqueappliquee aux sciences sociales (1901), enligt vilken historievetenskapen bordeläggas till grund för all samhällsvetenskap, och sociala och ekonomiska faktorertillmätas ringa betydelse (eftersom sådana faktorer blott utgör "betingelser", inte"orsaker"). Fler historiker än Seignobos hade anledning att känna sig träffade avSimiands angrepp; den samtida historievetenskapen dominerades av ett urdurkheimianernas synvinkel perspektivlöst samlande av fakta om kronologier,händelser, personer och dokument, inte sällan (som hos den inflytelserike ErnestLavisse, professor 'i modern historia vid Sorbonne, regeringsrådgivare, från1904 rektor för Ecole normale superieure, m.m.) i förening med ett fögavetenskapligt nationalistiskt, närmare bestämt tyskfientligt, patos. Närdurkheimianerna framträdde och gjorCle anspråk på utrymme inomuniversitetsvärlden hade de att konkurrera med de talrika och välplaceradehistorikerna, som således dessutom oftast hade 'en radikalt annan uppfattning omvad vetenskapligt arbete vill säga.168 Durkheim, 1898, p. II.169 "Blott historikern är tillräckligt förtrogen med historien för att tryggt kunna använda sigav den." Sociologerna bör gå till historikernas arbeten och "visa vad som kan hämtas ur detmaterial som historieskrivningen ackumulerat [ ... J" (Durkheim, op. cit., 1898, p. III).170 Sociologin "har behov av historiker som samtidigt är sociologer" (loc. cit.).171 Loc. cit.172 Uppsatsen föreligger i omtryck i Annales, 1960, och i Simiand, 1987, pp. 113-169.Citaten här hämtade från den sistnämnda utgåvan, pp. 166-168.