Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

428 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIKapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 429före honom den historiska epistemologins representanter, lagt sig vinn om attlyfta fram de ofta outtalade filosofiska doktriner som smyger sig in i detvetenskapliga arbetet. Vetenskapens utveckling förutsätter att man gör sig kvittden tvångströja som dessa doktriner utgör, och det första steget är då att skärpasin medvetenhet om deras existens. Tanken är i och för sig inte originell inomsociologin. Deri formulerades redan av Durkheim i konklusionen tillmetodreglerna:"Först och främst är den [sociologiska metoden] oberoende av all filosofi. Eftersomsociologin fötts ur de stora filosofiska doktrinerna, har den bevarat vanan att stödja sigmot något system med vilket den därmed anser sig höra samman. Det är därförsociologin i tur och ordning varit positivistisk, evolutionistisk, spiritualistisk, trots attden borde nöja sig med att vara rätt och slätt sociologi. "75 ~Även åtskilliga andra sociologiska skolor har satt en ära i att göra sig kvittfilosofins bojor, men det kan ske på två radikalt skilda sätt. Durkheimianerna,Bourdieu och många andra har strävat efter locka ut de filosofiska doktrinerna iIjuseU~e har också strävat efter att omvandla filosofins traditionella frågor tillproblem som är åtkomliga för empirisk forskning, en ambition som ävenåterfinns hos exempelvis den amerikanska pragmatismen. En radikaltannorlunda väg, demonstrerad av den första efterkrigstidens empiristiskaamerikanska sociologi, är att ignorera filosofin, att bortse från sociologinsfilosofiska rötter, förkasta de klassiska filosofiska problemen och uppfatta denvetenskapliga sociologin som en sentida landvinning som så att säga börjat på nykula med Parsons' syntes, eller snarare med Merton och Lazarsfeld. Jag tyckeratt erfarenheten visat att det sistnämnda receptet knappast är anbefallansvärt. Defilosofiska doktrinerna gör sig hur som helst gällande, och det är knappast någonfördel om de smyger in källarvägen.Hur långt har Bourdieu drivit filosofikritiken? Har han verkligen, enkeltuttryckt, utrotat alla slags filosofiska postulat? Nej, enligt min mening kan man iBourdieus arbeten skönja i synnerhet ett antropologiskt antagande: människan(eller snarare mannen) är en bytande och stridande varelse som är disponerad attsöka vinna andra människors (i först hand andra mäns) erkännande och attdominera dem. I Bourdieus arbeten framstår detta drag som ett fundamentaltinvariant inslag i den mänskliga (eller manliga) konstitutionen, och därför kandet vara rimligt att säga att det här är fråga om ett slags antropologi, ettantagande som rör människan (mannen) som artvarelse eller kanske hellresamhällsvarelse. Även om det i Bourdieus författarskap sannerligen inte saknasempiriska belägg för antagandet, fungerar detta ändå som en konstantförutsättning för varje undersökning, vilket framgår tydligt om vi jämför med75 Les regles ... , 1981 [1895], p. 139.!j-}sociologiska traditioner som bygger på alternativa antropologier. Vissasociologiska traditioner har lagt tonvikten vid människors förmåga tillinteraktion eller kommunikation, andra vid deras beroende av värdesystem ochnormer, åter andra vid deras drift att skänka mening åt sina handlingar och åtden värld där de lever. I Bourdieus sociologi har sådana överväganden alltidvarit förenade med - ja, kanske till och med underordnade - en reflexion överdominansförhållanden. Vad han än undersökt, har sökarljuset ständigt riktatsmot relationen mellan det som dominerar och det som domineras (dominerandeoch dominerade samhällsklasser, sociala grupper, praktiker, verk, diskurser,språkbruk etc). Betraktad med Bourdieus ögon är den sociala världen inte barastrukturerad utan även hierarkiserad.762.4 Samhällsvetenskapens falska dikotomierDen historiska epistemologin var ett försök att befria vetenskapsfilosofin ochvetenskaperna från utifrån importerade filosofiska doktriners tyranni. Det varjust tvånget som Bachelard och hans efterföljare ville bli kvitt. Deras strävan varinte att kasta rationalismen eller empirismen som sådana på filosofihistorienssophög. Däremot hävdade de att sådana traditionella filosofiska ståndpunkterfungerar som hinder när de tjänar som outtalade eller till och med omedvetnapostulat i det vetenskapliga arbetet. Det gäller i synnerhet för extremaståndpunkter, såsom den slutna rationalismen eller den oförmedladeempirismen. Själva den stela motsättningen mellan rationalism och empirism76 I Bourdieus författarskap fungerar det här skisserade antropologiska antagandet som regelsom en implicit förutsättning. De hittills mest explicita formuleringarna återfinns i uppsatsenliLa domination masculine" ,1990. Bourdieu försökte här demonstrera att frågan om denmanliga dominansen - ett fenomen som feminister ofta anklagat honom för att negligera - isjälva verket alltifrån de tidiga etnologiska algeriska studiernå varit en central angelägenhetför hans eget arbete. På några punkter mästrar han feministerna: dessa gör sig ofta skyldigatill det essentialistiska felslutet att förklara socialt konstituerade fenomen med hänvisning tillkönens naturgivna egenskaper (p. 4 not 4, p. 13), och de upptäcker inte att män framföralltsträvar efter att dominera män. I konkurrenskampen mellan män fungerar kvinnor somsymboliska redskap eller som bytesobjekt (pp. 26-31). 'Detta förklarar varför kvinnor i olikaavseenden stängs ute, och följaktligen vore det, underförstår Bourdieu, en kortslutning avanalysen att rätt och slätt hävda att män dominerar kvinnor. Den manliga dominansen ärmycket mer än blott en drift att behärska det andra könet, den utgör ett slags modell för alldominans (p. 31). Att döma av det historiska resonemang som inledde uppsatsen (se särsk. p.5) menade Bourdieu att detta åtminstone gäller för de hörn av världen där kulturen utvecklatsur medelhavskulturerna (vari Bourdieu möjligen inkluderade dagens västerländska samhälle istörsta allmänhet, han påminde exempelvis om att psykoanalysen hämtat det väsentliga i sinatolkningsscheman från den grekiska traditionen). Det sistnämnda resonemanget - för övrigt aven typ som är ovanlig i författarskapet - antyder en historisk precisering av Bourdieusantropologi.