Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

436 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIstudiet av människors "omedvetna" motiv och drivkrafter, men utan att antaga. existensen av någon bakomliggande psykisk realitet som kunde ges namnet"undermedvetet". I sådana sammanhang har han föredragit att formulera sigmed hjälp av adjektiv i stället för substantiv. Han studerar attributen, deomedvetna inslagen i människors föreställningar eller handlingar, utan attpostulera en psykisk substans: "det undermedvetna". Därmed föreligger iBourdieus sociologi en öppning som tillåter en pluralistisk hållning. Det står såatt säga psykoanalytikern fritt att tala om det varom sociologen måste tiga. Densom önskar förstå drifternas interna organisation har föga att hämta hosBourdieus sociologi, men kan i gengäld vända sig till den psykoanalytiskatraditionen. På motsvarande sätt kan kanske ekonomerna laborera med de rantaganden om aktörernas rationella val som Bourdieu finner så motbjudande,eller politologerna om "staten", "kapitalet" och annat som ur den bourdieuskasociologins perspektiv framstår som metafysiska konstruktioner.Märk väl att jag här talar om öppningar i den bourdieuska sociologin. Vilämnar för ögonblicket upphovsmannens (ofta oförsonliga) attityder gentemotgranndisciplinerna å sido. Oavsett Bourdieus egna ställningstaganden till andradiscipliner, så lämnar den bourdieuska sociologin utrymme åt andravetenskapliga traditioner. Den företräder med andra ord inte det slagsreduktionism som så att säga absorberar det den inte vill tala om. För attanvända en term från Husserl som blev central inom sextiotalets marxistiskaekonomikritik: den bourdieuska sociologin är förenad med en "omfångslogisk"reflexion, en medvetenhet om sin egen begränsade räckvidd. Många blandBourdieus läsare reser frågor i stil med: Vart tar subjektiviteten vägen? Hur kanteorin göra rättvisa åt människors motståndspotentialer? Var finns staten? Varfinns klassanalysen? Var finns könet? - frågor som inte sällan bottnar i enönskan att få besked om huruvida den bourdieuska sociologin låter sigkompletteras med någon annan forskningstradition som ligger frågaren varmtom hjärtat. Men den bourdieuska sociologin inbjuder knappast till additativaföretag av den art som strävar efter att berika en teori genom att tillföra ettklassperspektiv , ett könsperspektiv , ett individperspektiv , ett samhällsperspektivetc. Den bourdieuska sociologin tillåter oss att göra det som låter sig göras meddess verktyg. Vill man göra något annat, får man söka sig till en annantradition.Det puristiska argumentetDen öppning mot pluralism som vi, med en portion god vilja, finner hosBourdieu är med andra ord förenad med en uppfattning om sociologin som kanKapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 437kallas puristisk. Vi har via resonemangen om pluralismen åter närmat oss fråganom de genuint vetenskapliga värdenas plats i Bourdieus sociologi. Enligt enpluralistisk ståndpunkt behövs olika kunskapsformer . Enligt en puristiskståndpunkt måste var och en av dessa, för att vara i stånd att lämna ett egetbidrag, slå vakt om sin egenart. Sociologin är värdefull i den mån den lyckasförvalta och utveckla sina egna traditioner, det vill säga de särskilda sätt attskapa kunskap som är ett arv från Marx, Durkheim, Weber och de andrafäderna. Från den utgångspunkten finns det skäl att bjuda motstånd mottendenser till att sociologin underordnas andra kunskapsformer , såsom närsociologer hämtar ambitioner, tankemönster och kategoriseringar frånvardagstänkandet (exempel finns inom den så kallade aktionsforskningen), fråndet bredare kulturella fältet (som när sociologer nöjer sig med att vara essäisteroch debattörer), från de administrativa eller politiska fälten(utredningssociologin), från de ekonomiska vetenskaperna (ett aktuellt exempelär den så kallade analytiska marxismen) eller från psykologin (här är exemplenmånga, linjen från Tarde över Albion Small gav redan tidigt enpsykologiserande och individualistisk slagsida åt den amerikanska sociologin).Bourdieus sociologi representerar utan tvekan en sådan, låt oss kalla denpuristisk, ståndpunkt. Vissa andra vetenskapliga skolor har strävat efter attinmuta gränsmarker: socialpsykologer har oscillerat mellan sociologi ochpsykologi; de amerikanska psykohistorikerna önskar amalgamerahistorievetenskap med modeller hämtade från objektsrelationsteori, jagpsykologioch självets psykologi. Bourdieus projekt ansluter i stället till raden av försök attskapa en egen domän åt sociologin. I Bourdieus fall är det - i durkheimianernasefterföljd - fråga om en domän som visserligen är vidsträckt, innefattandeetnologiska och historiska metoder etc, men inte desto mindre hårt avgränsad.Sociologin skall kört sagt - fortfarande i durkheimianernas efterföljd - sysslamed sociala fenomen och sammanh~ng. Bourdieus författarskap innehållerotaliga attacker på teorier, metoder och uppfattningar som - utan attnödvändigtvis vara mindre värda i sig - är oförenliga med sociologins egenart,så som Bourdieu föreställer sig den. Hans upprepade förkastelsedomar över, låtsäga, Jon Elsters förslag till revision av marxismen behöver inte tolkas så attresonemang om individuella aktörers rationella val skulle vara värdelösa istörsta allmänhet. En sådan teori får bara inte läggas till grund församhällsvetenskapen. Bourdieu förtröttas heller aldrig i sina angrepp på detslags utredningssociologi som hämtar sina kategorier eller värderingar från deadministrativa eller politiska fälten. Sociologin skall konstruera sina egnabegrepp och kategorier och inte låna dem utifrån. Exemplen kundemångfaldigas.