Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

566 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIKapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 567överskrider gränserna för den sociologiska kunskapen förtjänar inte namnetsociologer. De blir med Bourdieus terminologi "samhällsfilosofer" som smiterfrån det egentliga sociologiska hantverkets mödor, "ideologer" som gör sig tillredskap för den ena eller andra intressegruppen, "doxosofer" som sprider ochunderblåser de vanligaste oreflekterade föreställningarna, eller "profeter" somgör anspråk på att sitta inne med de slutgiltiga svaren.Vad skall då sociologi vara bra för, i politiskt avseende? Sociologerna skallkoncentrera sig på det egentliga sociologiska arbetet, var Bourdieus svar. Derasbidrag till människornas frigörelse består i att utforska ofriheten, det vill säga desociala determineringarna, och att låta andra ta del av forskningsresultaten ochanalysverktygen.453 Märk väl att sociologen skall förmedla analysverktyg, intebara forskningsresultat!454 Detta är sociologernas mission, som de sviker om de453 Kort sagt menade Bourdieu att den "socioanalys" som han anbefallde åt sociologen är avvärde även för andra människor. När han introducerade denna term avsåg han för övrigt, somredan nämnts, inte sociologens självreflexion. Han införde termen i ett sammanhang där hanberättade om sitt arbete som sociologilärare och om sina bemödanden att provocerastudenterna till att socioanalysera sig själva, dvs. att reflektera över sociala betingelser för sinegen situation, exempelvis kollisionen mellan familjebakgrunden och utbildningssystemetskrav ("Communication ... ", Noroit, nO 95, 1965, p. 18). Just i Bourdieus undervisning ochföredrag är detta slags ambition än mer framträdande än i hans övriga arbeten. Det räckermed att läsa hans publicerade föreläsningar för att märka hur han inför ett auditorium av, låtsäga, filosofer, lingvister, ekonomer eller idrottsfunktionärer sällan försitter tillfället attskissera en sociologisk analys som syftar till att punktera just dessa åhörares spontanauppfattning om sig själva och meningen med sin verksamhet.454 Eftersom vi tidigare i detta kapitel (avsnitt 2) uppmärksammat Bourdieus krav på attsociologin skall stå på egna ben, det vill säga att sociologerna skall utveckla sina egnabegrepp, objekt och metoder, krävs kanske ett förtydligande när vi här resonerar omsociologins subjekt. Bourdieus ståndpunkt innebär minst av allt någon plädering för attsociologen skall hålla sina redskap för sig själv. Det slags protektionism han förespråkar ärinte förenad med exportförbud. Tvärtom, hela Bourdieus projekt manifesterar övertygelsen attsociologen bör dela med sig av sina redskap, som andra kan använda för att bättre förstå desociala betingelserna för sin egen situation. I sitt författarskap har han lagt minst lika stor viktvid att förmedla analysredskapen som vid presentationen av slutresultaten (en ambition somvisserligen är långt ifrån unik inom sociologin, men som ställer Bourdieus arbeten imotsättning till det slags empiristiska undersökningar vilka främst syftar till att produceraresultat: siffror om arbetslösheten eller partisympatiernas fördelning, olika slag avetnografiska beskrivningar etc). Det vore att gå för långt att parafrasera Falstaff Fakir ochpåstå att Bourdieu hyllar parollen en var sin egen sociolog, men uppenbarligen menar han attman under lyckliga omständigheter kan nå ett litet stycke på den vägen.Ståndpunkten kan synas paradoxal med tanke på Bourdieus epistemologiska tes om denoöverbryggliga klyftan mellan vetenskaplig och praktisk kunskap, mellan forskaren ochagenten, observatören och den observerade, iakttagaren och deltagaren. Bourdieus syn pådetta dilemma framgår tydligt aven not i Le sens pratique: "Att etnologen, i sin egenskap avfrämmande observatör, med nödvändighet är hänvisad till denna utanförstående position,innebär på intet sätt ett privilegium. Ingenting hindrar att den infödde skulle kunna inta endylik position [en observatörsposition] i förhållande till sina egna traditioner, förutsatt att hanär i stånd att tillägna sig objektiveringsinstrumenten och att han, vilket inte följer automatiskt,är böjd att ta på sig den kostnad, nämligen att ställa sig utanför spelet, som objektiveringenagerar som politiska ideologer eller samhällsingenjörer eller profeter ochutfärdar föreskrifter om hur medmänniskorna skall bli fria och lyckliga. Ochinte nog med det, sådana ordinationer fungerar ofta som symboliskt övervåld.Det är lätt hänt att sociologerna i stället för att kritiskt granska denmaktutövning som utgår från de politiska eller administrativa apparaterna ellermediabranschen ger upp sin autonomi och själva spelar med i sammamaktutövning.Så löd, i fri översättning, den implicita och ibland explicita syn påförhållandet mellan sociologi och politik som låter sig utläsas ur Bourdieusskrifter från det sena sextiotalet och sjuttiotalet. Själva grundtanken, attmänniskor med kunskap om vari deras ofrihet består förbättrar sina chanser attfrigöra sig, var ingen nyhet. Den kom till uttryck redan i de tidiga etnologiska,kultursociologiska och utbildningssociologiska texterna455, och Bourdieu haraldrig upphört att plädera för den456. Det utmärkande för dessa mellanliggandeförutsätter och ger upphov till. Man kan förstå vilken betydelse det haft att det i Algerietutvecklats en etnologi som skapats av algerier." (Le sens pratique, 1980, p. 35 not 24)Resonemanget, som här utgick från förhållandet mellan den franske etnologen och hansalgeriska s~udieobjekt, kan överföras till andra områden. Låt vara att klyftan mellanvetenskaplig och praktisk kunskap inte låter sig överbryggas, och att "deltagande observation"ur ~ourdieus perspektiv är en illusorisk forskningsmetod. Observatören, etnologen ellerSOCIologen, kan aldrig bli en deltagare i ett främmande spel. Det betyder inte att människorunder alla omständigheter måste vara ohjälpligt nedsänkta i de praktiker i vilka de deltar."Socioanalysen" är inte förbehållen sociologer. Även andra människor kan arbeta för attskapa sig en distanserad eller objektiverande relation till sig själva och sin egen situation - ettarbete i vilket för övrigt sociologen kan vara behjälplig, genom vad Bourdieu kallar"deltagande objektivering". Av Bourdieus tes om klyftan mellan vetenskaplig och praktiskku~skapföljer att e~t sådant obje~i~eringsarbete harositt pris. Att tillägna sig de erforderligas?clologl.Ska analysmstrumenten ar mte nog. Man maste dessutom så att säga offra en del avsm praktiska kunskap. De egna bevekelsegrunderna och spelets mål och mening framstår intelängre som lika självklara. Med Bourdieus terminologi förutsätter det "praktiskabemästrandet" av.en given praktik att man i viss grad "misskänner" den objektiva meningenmed samma praktik, och omvänt förutsätter 'sociologens distanserande synvinkel att man somsägs i citatet ovan, ställer sig utanför spelet.'455 Se t.ex. alla analyserna av hur det algeriska folket var fångar i sin egen okunnighet omden aktuella sociala, politiska och ekonomiska omvandlingen. I inledningen till Un anmoyen, 1965, förde Bourdieu ett klassiskt durkheimskt resonemang om att sociologi somobjektiv vetenskap är möjlig eftersom "det existerar relationer som är yttre, nödvändigaoberoende av individuella viljor", vilket innebär att "subjekten inte sitter inne med den fullam~nin~en m~ sitt beteen~e" (p. 18) - och om subjekten inte äger fullståndig tillgång till den~bJ.ektIva .me~mgen I?ed ~Itt bet~nde så är de~ d~nna mening som äger dem (p. 20). Ur detidiga utbll?mngssoclOloglska skrifterna kan VI CItera följande anmärkning i ett resonemangom det sociala ursprungets betydelse för franska studenters livsbanor: "determineringarnaverkar desto mer obönhörligt ju mer okunnig man är om räckvidden av deras verkan " (Lesheritiers, 1964, p. 45).456 För att formulera tanken har Bourdieu ibland lekt med två betydelser hos ordet sujet (delsmedborg~e elle: undersåte, dels mer eller mindre fritt handlande subjekt): "Medborgarna< Les sUJets SOCIaux> skulle vara mycket mer subjekt om de visste att de inte så ofta är