Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

564 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIKapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 565demokratiserat kulturliv och utbildningsväsen i sitt eget land, men dessaställningstaganden var förenade med en ständig polemik mot utopiskaföreställningar om tredje världens segerrika revolutioner, rent känslomässigapartitaganden för algeriernas sak449 eller ultrademokratiska illusioner om enfullständigt jämlik kultur eller utbildning45o.Politisk avhållsamhetGränsen mellan den första och andra perioden i Bourdieus författarskap, året1966, markerade ett skifte i hans syn på förhållandet mellan vetenskap ochpolitik. Därefter skulle han under halvtannat decennium, från senare hälften avsextiotalet ända fram till början av åttiotalet, intaga ungefär följande ståndpunkt:Jag står till tjänst med sociologiska analysinstrument och undersökningsresultat,vilka härmed med varm hand överräckes, särskilt till er som har mest att vinnapå att sanningen om tjyvsamhället uppenbaras. Använd redskapen efter egethuvud, ni är bättre placerade än jag för att bedöma vad som bör göras åt er egensituation.Bourdieu gjorde under dessa år allt för att inte beblandas med de politiskaaktivisterna, de massmediala åsiktsmakarna, de profetiska intellektuella ellerstatens teknokrater. Inte så att hans politiska ståndpunkter var någon hemlighet,han var och förblev närmast socialdemokrat av klassisk (egalitaristisk men inteetatistisk) sort, men hans bidrag till de politiska striderna utgjordes av striktsociologiska undersökningar. Tecken på att Bourdieu från och med det senasextiotalet övergav sin tidigare mer aktivistiska inställning var att han strök vissanormativa passager i de nya upplagorna av ett par av sina böcker.451 Handödad av fransmännen).449 Bourdieus tidiga algeriska studier innehöll, på eller oftast mellan raderna, många angrepppå de parisiska revolutionssvärmarna och>Oderas romantiska bild av det algeriska folket. Hanpolemiserade dessutom mot det slags, etnologisk eller sociologisk forskning som bygger påsentimentala föreställningar (se t.ex. Travail ... , 1963, p. 264f) eller på moralisk indignation,och lovprisade de intervjuare som deltog i hans egna undersökningar för deras förmåga atthålla känslorna i styr. Trots att dessa intervjuare var infödda algerier, med stark sympati försitt folk, hade de ändå valt att genomföra "en forskning av vilken de väntade något helt annatän bekräftelse på naiva ideologier". De fullgjorde sin uppgift som upptecknare "utan attinbilla sig att de utförde en historisk mission ell~r moralisk plikt". (Op. cit., p. 260)450 Se t.ex. den orubricerade uppsatsen i Democrqtie et liberte, 1966, som byggde på ettföredrag riktat till en församling av marxister. Här: angrep Bourdieu den bland åhörarnaförmodligen tämligen utbredda "jakobinska ideologi" som innebar att man pläderade föregalitära undervisningsideal (myten om läraren som "medstuderande" etc), utan att bekvämasig med att undersöka utbildningssystemets faktiska sociala funktioner., '451 Se L 'amour de l'art, 2 uppl. 1969, p. 157, där motsv. avsnitt i första upplagan (1966, p.142) strukits, eller jämför de helt omskrivna slutavsnitten i var och en av de tre upplagornafortsatte att publicera analyser grundade på sina algeriska erfarenheter, men deomedelbara politiska implikationerna lyste nu med sin frånvaro. De öppetnormativa pläderingarna för "den rationella pedagogiken" försvann ur hansutbildningssociologiska texter. I stället gavs det politiska budskapet en så attsäga negativ form. Bourdieu fortsatte, i La reproduction och andra skrifter, attkritisera begåvningsideologin och den karismatiska pedagogiken, myterna omden demokratiska och frigörande skolan, föreställningarna om de kulturellaprivilegiernas legitimitet etc, men det var nu fråga om en än mer renodlad kritiki kantiansk mening, inga värdeladdade fördömanden utan i ställetgenomlysningar av de betingelser som konstituerade och vidmakthöll dessaförståelseformer . Den politiska värderingen och de praktiska slutsatserna blevläsarens sak.Jag vågar mig inte på någon förklaring till denna omsvängning. Möjligenhade konkurrensvillkoren på den intellektuella marknaden sin betydelse. Så hadeexempelvis Bourdieus avståndstagande från modellen Sartre, dvs. från den"engagerade" intellektuelle, profeten med anspråk på att servera totala sanningaroch befria sina medmänniskor, en parallell i den kamp han inledde mot en avsextiotalets mest uppmärksammade innovationer inom fransk sociologi,Touraines "handlingssociologi"452. Vidare hade Bourdieu att avgränsa sig frånde olika kommunistiska skolorna, från en konservativ historiefilosofiskt grundadsociologi av Arons snitt, samt givetvis från det slags sociologi som tog formenav utredningar i statens eller näringslivets tjänst. Han mutade in ett egetutrymme inom fransk sociologi, som han försvarade genom att hänvisa tillvetenskapens autonomi.'Därmed hamnade Bourdieu nära den historiska epistemologins ståndpunkt,enligt vilken en vetenskap har att stude~a avgränsade och väldefinieradeproblem, att konstruera sina objekt med hjälp av sina, vetenskapens, egnaredskap och att ta sig i akt för alla utifrån importerade"doktriner. Sociologinskall i konsekvens härmed akta sig för historiefilosofiska, politiska ellerantropologiska doktriner av vad slag det vara må, doktriner om s~tsnyttansfordringar eller marknadsekonomins förträfflighet eller revolutionensnödvändighet eller människans natur och bestämmelse. De sociologer somav Sociologie de l'Algerie (1958, 1961 och 1970).452 En kamp som offentligen inleddes med artikeln "Une sociologie de l'action est-ellepossible?", 1966, en avrättning av Touraines bok Sociologie de l'action från året innan. Medsin "handlingsforskning" (sociologie de l'action eller actionnalisme; en motsvarighet inomengelskt språkområde är vad som kallas action research, av det svenska språkets dödgrävareöversatt med "aktionsforskning") ansåg sig Touraine ha funnit en tredje väg mellanfunktionalistisk och strukturalistisk sociologi. Bourdieu menade att hela projektet var ettuttryck för politisk voluntarism och dimmiga filosofiska, närmast existentialistiska ideer omett centralt subjekt och en obetingad frihet.