Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

412 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGI2. EN SOCIOLOGI PÅ EGNA BENKapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 413samhällsvetenskapens egen självständiga utveckling. En diskussion omBourdieus ambition att utveckla en epistemologi för samhällsvetenskapen lederf am tiII frågan om hur en sådan självständighetsförklaring låter sig förenas medr .ett starkt beroende av matematikens och naturvetenskapernas epistemologl, ettproblem som vi skall ta beröra längre fram (avsnitt 3.3).Med "den tillämpade rationalismen" avsåg Bachelard ett tänkande somavgränsar sig från å ena sidan cartesianismens eller kantianismens slutnarationalism, med dess postulat om ett självtillräckligt medvetande, å andra sidande naiva varianterna av realism och empirism. Under rubriken "Låtvetenskaperna stå på egna ben" behandlade vi i förra kapitlet kritiken av sådanaur den historiska epistemologins perspektiv överspelade filosofiska doktriner.Bourdieus sociologi har delvis samma ärende. En samhällsvetenskap som står påegna ben, som skapar sina egna objekt, problem och metoder, måste undvika attfalla offer för explicita eller (oftast) implicita filosofiska doktriner,medvetandefilosofiska, realistiska, empiristiska och andra. Bourdieus egetförfattarskap präglas aven sådan filosofikritisk hållning, som även genomsyrarhela hans forskningsmiljö. Hans sätt att handleda sina lärjungar är illustrativt,granskningen av medarbetarnas texter eller studenternas krior går i hög grad utpå att upptäcka och rensa ut historiefilosofiska, empiristiska, substantialistiskaoch andra tankefigurer som så att säga hämtats utifrån och inte låter sigmotiveras inom ramen för den sociologiska forskningspraktiken.Släktskapen sträcker sig längre än så. Den historiska epistemologins programinnebar inte rätt och slätt ett förkastande av rationalism, empirism och realism.Bachelards kritik gällde de isolerade doktrinerna, den stela rationalism som intelåter sig korrigeras i mötet med erfarenhet och experiment, liksom den realismoch empirism som inte låter sig befruktas av tänkandet. På liknande sätt harBourdieu attackerat samhällsvetenskapens stelnade motsatspar "teori" versus"empiri", "subjektivism" versus "objektivism", och så vidare. Varken Bourdieueller den historiska epistemologins representanter hade dock för avsikt att sopaundan filosofihistoriens repertoar av begrepp och sätt att tänka. Vad de reageratmot har varit vetenskapsfilosofernas och vetenskapsmännens flathet införfilosofins anspråk, deras ovilja eller oförmåga att utveckla en i denvetenskapliga praktiken grundad epistemologi och deras benägenhet attoreflekterat överta den ena eller andra filosofiska doktrinen och därmedexempelvis själva det dikotomiska sättet att tänka om förhållandet mellanrationalism och empirism.Vi skall nu granska Bourdieus sätt att förhålla sig till filosofiska doktriner ochhans kritik av de dikotomier som enligt hans mening utgör hinder för2.1 Det dubbla förhållandet till filosofinFortfarande under de år då Bourdieu grundlade sitt projekt betraktades filosofinallmänt som vetenskapernas drottning och filosofisk verksamhet som den mestprestigefyllda intellektuella sysslan. Snart sagt alla sociologer av bet~denhethade ursprungligen skolat sig till filosofer, och de var för att erövra mtellektuellrespektabilitet tvingade att tillfredsställa en filosofiskt skolad publik. Det gälldeinte minst Bourdieu själv. Var och en som läser hans arbeten finner att han görett synnerligen aktivt bruk av filosofihistorien, vilket måste förklaras bådebiografiskt, med hänvisning till hans egen bildningsgång, och som en effekt avden intellektuella omvärld av vilkens erkännande han varit beroende.I en intervju från 1989, avsedd för en amerikansk läsekrets, nämnde Bourdieuatt en del av hans eget "invisible college" består av filosofer, vilket bI.a. gör detomöjligt för honom att hänge sig åt den "positivistiska exhibitionism" som beståri att publicera större mängder data.47 Här pekade Bourdieu onekligen på ettproblem som försvårat receptionen av hans arbeten inom den amerikanskaempirismens inflytelsesfär. Många av Bourdieus och hans medarbetaresundersökningar bygger på hekatomber av datamängder , datakörningar ochtabeller, varav en bråkdel publicerats. Denna återhållsamhet kan allmänt sagtskyllas på filosofins dominans över fransk sociologi. En sociolog av den högreskolan får inte låta sig misstänkas för att vara en inskränkt räknekarl. Hellre enAristotelesanspelning än en tabell för inycket. Samtidigt är det begripligt attempiristiskt skolade läsare irriterar sig på att så mycket av underlaget förhypoteserna och slutsatserna göms undan i arkiven vid Centre de sociologieeuropeenne. Vi behöver här inte ta ställning till vilka genrekrav som är attföredra. (En utanförstående observatör kan kanske tycka att båda slagen avgenrekrav , det franska påbudet att tabellmaterial och liknande helst bör stanna iarkivrnapparna eller i duplicerade arbets rapporter med begränsad spridning likaväl som den empiristiska sociologins benägenhet att låta sådant i tämligenobearbetad och oreflekterad form utkomma av trycket, innebär onödigabegränsningar.) För oss utländska läsare är det hur som helst, redan för att47 "For a Socio-Analysis ... ", 1989, p. 3.