Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

468 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGI(Balmain vs. Correges, deras respektive banor och strategier, kapitaIinnehavoch habitus), vilket i sin tur förbands med det fält som konstitueras avrelationerna mellan klassfraktioner (traditionell bourgeoisie vs. nybourgeoisie).179 I en uppsats om juridikens fält i Frankrike argumenterarBourdieu för att de motsättningar och hierarkier som åtskiljer olika slag avjuridisk verksamhet måste sättas i samband med juristernas arbetsdelning ochhierarkier ("teoretikerna" rankas högst, "praktikerna" lägst och allra längst nedde som sysslar med arbetsrätt eller socialrätt), varefter man måste undersökahur det sistnämnda fältet av relationer förhåller sig till hela det sociala rummetGuristerna som ägnar sig åt socialrätt har dominerade grupper som klienter,vilket ytterligare bidrar till att sänka värdet på deras egen position). 180I undersökning efter undersökning har Bourdieu på detta sätt försökt realiseradet program han skisserade redan i sitt första försök till fältanalys, läsningen avFlauberts L'education sentimentale Gfr ovan, kapitel III, avsnittet 3.2.3). Detinnebär att han vägrat att acceptera motsättningen mellan externalistiska ochinternalistiska förklaringar. Vi kan återvända till juridikens fält som exempel,eftersom Bourdieu i det sammanhanget fört en explicit diskussion omexternaiism kontra internalism. Marxister har, menade Bourdieu, oftast varitexternalister . För dem har rätten och rättsskipningen framstått som enavspegling av existerande styrkeförhållanden, som ett redskap för de härskandesmaktutövning, som en "apparat" i Althussers mening. Paradoxalt nog harstrukturmarxisterna bortsett från symbolsystemens struktur, i detta fall denjuridiska diskursens specifika form: "Det beror på att de, samtidigt som deupprepat den rituella försäkran att 'ideologierna' besitter en relativ autonomi,underlåtit att ställa frågan om den sociala grunden för denna autonomi. Dennafråga gäller närmare bestämt vilka historiska betingelser som måste varauppfyllda för att striderna inom maktfältet skall kunna frambringa ett autonomtsocialt universum, förmöget att - genom logiken hos sitt specifika sätt attfungera - producera och reproducera en juridisk kår som är relativt oberoendeav yttre tvång." Den motsatta, internalistiska, synen på juridiken omfattas avjuristkårens egna apologeter, som "identifierar rättens historia med historien omden interna utvecklingen av dess begrepp och metoder och uppfattar rätten somett slutet och autonomt system vars utveckling icke kan förstås annat än enligtdess egen 'interna dynamik'''. Ur Bourdieus perspektiv gör sig externalisternaoch internalisterna skyldiga till samma fel: de förra lägger tonvikten vidutifrånkommande bestämningar, de senare tänker sig juridiken som en frizon,men ingendera lägret bemödar sig om att studera producentfältet, befolkat av179 "Le couturier ... ", 1975.180 "La force ... ", 1986.Kapitel V. En epistemologi för samhällsvetenskapen 469jurister med blika habitus och olika positioner. Endast ett sådant studium kan,enligt Bourdieu, avtäcka rötterna till de juridiska praktikerna och diskurserna. 181I ett av sina första försök att tillämpa fäItbegreppet visade Bourdieu hurHeidegger till filosofins fält (via de transformeringar som den specifika censureninom detta fält nödvändiggjorde) överförde diverse strömningar som rubriceratsvölkische, Ernst Jiingers och Oswald Spenglers "revolutionära konservatism",Nietzscheinspirationen osv. - ett brett spektrum av diskurser som saknathemortsrätt inom den legitima universitetsfilosofin men odlats inom politiskaeller litterära kretsar eller bland studenter och assistenter i universitetetsmarginal. Studien är ett gott exempel på Bourdieus speciella sätt att överbryggaklyftorna mellan "internalistisk" och "externalistisk" filosofihistoria, och mellan"individperspektiv" och "samhällsperspektiv" . Den heideggerska filosofinssucce förbinds med filosofens personliga habitus och hans filosofiska stil, ochomvänt blir funktionerna hos hans habitus och stil begripliga först i relation tillpolitiska och moraliska ståndpunkter i den samtida intellektuella världen.Analysen följer samma mönster som så många andra av Bourdieus fältstudier:för det första ett studium av ett symbolsystem eller system av ståndpunkter (härHeideggers språkbruk och filosofiska diskurs, inplacerade i det samtidafilosofins fält), för det andra ett studium av producentfältet (positionerna somintogs av nykantianerna, av Heidegger själv etc) och för det tredje ett studiumav förbindelserna mellan det sistnämnda fältet och andra sociala fält, i sista handrelationerna mellan sarnhällsklasserna. 182Nog om Bourdieus försök att överskrida motsättningen mellan externalismoch internalism. Jag överlåter åt läsaren att bedöma i vad mån företaget varitlyckosamt. Det torde ha framgått att jag inte instämmer i den kritik som går utpå att Bourdieu överbetonar externa faktorer. Tvärtom har han och hansmedarbetare i talrika studier bemödat sig om att lyfta fram den specifika"egenlogiken" inom de mest skilda kulturella fält. Däremot ser jag ett annatproblem som vore värt en diskussio~, nämligen att alla dessa analyser är så likavarandra. Dominerande positioner ställs mot dominerade, agenternas habitus,investeringar, insatser och strategier skärskådas - oavsett om det rör sig omfilosofernas eller biskoparnas eller modeskaparn.as fält. Med andra ord tenderar181 Op. dt., p. 3.182 "L'ontologie politique ... ", 1975. Egenarten hos Bourdieus sätt att handskas med fråganom individen kontra samhället eller filosofins "interna" historia kontra socialhistorien låter sigillustreras aven jämförelse mellan hans Heideggerstudie och den stora debatt som utlöstes närVictor Faria i början av 1987 publicerade Heidegger et le nazisme. Den sistnämnda,debattengällde Heideggers samröre med nazismen och striden kom i hög grad att gälla huruvidadennes filosofiska verk bör läsas "externalistiskt" eller "internalistiskt", det vill säga medeller utan hänsyn till filosofens eventuella beblandning med nationalsocialismen - just detslags antingen/eller-diskussion som Bourdieu försökte komma förbi i sin egen studie.