Detta är en digital faksimilutgåva av Donald Broady ... - skeptron.uu.se

320 SOCIOLOGI OCH EPISTEMOLOGIHegel närmast skulle klassificera som resonerande tänkande23). Men det renavarat är vid närmare påseende ett vara utan någon som helst bestämning, ettfullständigt tomt vara, med andra ord detsamma som det rena intet. Varat ochintet hänger ihop, och övergången från intet till varat är "blivandet" . Därmedhar Hegels framställning nått fram till det bestämda varat eller "tillvaron", dasDasein, som i sig innehåller både realitet och negation och som reflekterat i sigsjälvt utvecklas till "det som är till" eller "något", Etwas. Att detta "något" ärbestämt innebär att det är åtskilt från "något annat", som dock i sin tur är ett"något". Därför kan "något" inte stå för sig självt utan måste utvecklas vidare.På så vis slingrar sig den hegelska framställningen framåt. Varje anhaltskärskådas och visar sig lida av inre motsägelser och tillkortakommanden,varigenom Hegel anser sig ha demonstrerat nödvändigheten av ett kliv till nästaanhalt.Bachelard förespråkade en dialektik av helt annan art,24 Här var drivkrafteninte inre motsägelser som utvecklas enligt någon nödvändig immanent logik.Bachelard bestred till och med att Hegel skulle vara förgrundsfiguren inomartonhundratalets rationalistiska dialektik. I stället lyfte Bachelard framLobatjevskijs "dialektisering" av det geometriska tänkandet. Denne NikolajLobatjevskij, vars insatser Bachelard värdesatte så högt, var den ryskematematiker som på 1830-talet samtidigt med och oberoende av ungrarenJohann Bolyai visade på möjligheterna att konstruera en geometri som undvarardet euklidiska parallellaxiomet. För Bachelard framstod Lobatjevskijs insats somföredömlig eftersom den banade väg för en aposteriori-dialektik, "en dialektiskkomplettering av grundläggande begrepp", en dialektik som går i närkamp medde vetenskapliga begreppen sådana de faktiskt föreligger .25 Parallellaxiomet hadegenom seklerna utgjort ett av geometrins till synes orubbliga fundament, ochjust därför fungerade Lobatjevskijs attack så frigörande: "förnuftets verksamhetförbands med en väsentlig rörlighet, en psykisk upphetsning, en själslig glädje. "Hegels dialektik är i Bachelards ögon mindre värd, det är en apriorisk dialektiksom ger anden alltför stor frihet: "Den motsvarar de livlösa samhällen där manär fri att göra men inte har något att göra. Man är således fri att tänka men har23 Om Hegels åtskillnad mellan en "resonerande" hållning å ena sidan och ett "begripande"och "spekulativt" tänkande å den andra, se Lex. Werke, Band 3, p. 56ff;Band 6, pp. 108f.24 Att Bachelards dialektik alltifrån 1928 års avhandling bär drag av Octave Hamelins"syntetiska dialektik" har noterats av flera kommentatorer. Även omHamelins dialektik varmer idealistisk - en angelägenhet för anden, till skillnad från Bachelards dialektik som intekan undvara konfrontationerna med tingen - finns många beröringspunkter dem emellan GfrG. Canguilhem, "Dialectique et Philosophie du Non chez Gaston Bachelard" , 1963, pp. 443f;F. Turlot, 1986, särsk. pp. 251f).25"Le surrationalisme" [1936], L'engagement rationaliste, 1972, pp. 8f.Kapitel IV. Den historiska epistemologin 321inget att tänka på. "26Partitagandet för Lobatjevskij och mot Hegel är en tydlig illustration till hurBachelard tänkte sig en modern rationalism. Vetenskapsfilosoferna (ochvetenskapsmännen själva) är, menade Bachelard, fångar hos det traditionellatänkande som utgår från på förhand uppställda filosofiska doktriner (av typidealism kontra realism), doktriner som är utvärtes i förhållande till detvetenskapliga arbetet. Detta traditionella filosoferande duger inte längre i denicke-euklidiska geometrins, kvantfysikens och relativitetsteorins tidevarv. Denmest framskridna vetenskapen karaktäriseras av ett nytt slag av dialog, polemikeller dialektik som utvecklas i det faktiska vetenskapliga arbetet. Denna nyavetenskap kräver ett nytt slag av filosofi, en rationalism som är tillämpad,antingen den arbetar med traderade vetenskapliga begrepp (som geometrinsparallellitetsbegrepp) eller med de erfarenheter som laboratoriet erbjuder.Bachelard använde gärna ord som dialektisk eller polemisk för att betecknadenna filosofi, men varnade för en sammanblandning med den hegelskadialektiken. Den filosofi han förespråkade "är icke en negationens vilja. Dendrivs inte framåt aven motsägelseanda som motsäger utan bevis, som propparsig full med vaga spetsfundigheter. [---] Den accepterar inte den internamotsägelsen. [---l Nejets filosofi har heller inget att göra med en dialektik apriori. I synnerhet kan den inte sättas i rörelse kring en hegelsk dialektik. "27Bachelard föredrar den "lilla dialektiken"28 i väl avgränsade problem somuppträder i forskningspraktiken.Det tjugonde seklet krävde ett nytt slag av vetenskapsfilosofi och Bachelardsambition med sitt epistemologiska författarskap var att bidra till att utmejsla ensådan. Hans första vetenskapliga arbeten var avhandlingarna, som försvarades1927 och utkom av trycket året därpå. Dessa förtjänar uppmärksamhet, avmånga skäl. Just nu· har vi behov av att'påvisa den kontinuitet i Bachelardsförfattarskap som gör det motiverat att använda "den tjllämpade rationalismen"som en samlande formel. .1.2 Grip det vetenskapliga tänkandet På. bar gärning!Redan ämnesvalen för avhandlingarna är karaktäristiska för den epistemologiskatraditionen: väl avgränsade och vid första påseende "små" problem, som visarsig ge anledning till reflexioner om grundläggande filosofiska frågor.Huvudavhandlingen Essai sur la connaissance approchee (ungefår: Essä om den260p. cit., p. 8. I originalet är dessa två meningar kursiverade.27 La philosophie du non [1940], 1981, p. 134.28 "De la nature du rationalisme" [1950], L'engagement rationaliste, 1972,p. 53.