Berit Zachrisen

papp». (Pramling ibid.) Det blir altså viktig for pedagogen å synliggjøre både
delmål og hovedmål med ulike aktiviteter.
Pramling synes å se tilsvarende trekk som Marton m.fl.(1979 - ref. ovenfor).
Hos førskolebarna kunne en se: «…begynnelsestadiet till skillnaden mellan
djup- och ytinriktning vid inlärning. Den först beskrivna kategorin
kännetecknas av barnens brist på sammanhang av vad de har upplevt under
inlärningssituationen. De kan inte koppla ihop olika situationer eller
aktiviteter som en helhet. (…) Den andra kategorin som beskrivits
karakteriseras av att barnen förstår vad som refereras till i verkligheten genom
dessa aktiviteter eller situationer.» (Pramling1986 s. 38-39.) Pramling trekker
også en linje fra disse to innlæringsstrategiene til forståelsen av hvordan man
kan lære seg noe.: «Yt-inriktning kan också ses som inlärning i form av att
kopiera eller imitera, dvs. att göra det barnet har upplevt. Djup-inriktning kan
ses som inlärning mot att tillägna sig kunskaper om världen, dvs att veta eller
att förstå något.» (Pramling ibid. s. 94.)
Ut fra sin forskning har Pramling forsøkt å gi noen retningslinjer for arbeid
med bl.a. temaarbeid. Hennes ide er, skriver hun (ibid. s. 21), at: « …
inlärning borde vara riktad mot att förändra barns omvärldsuppfattning hellre
än mot att de passivt skall komma ihåg en mängd fakta för att kunna svara om
någon händelsevis skulle fråga dem. Om inlärning skall handla om att barnet
skall förändra sina uppfattningar om världen, blir det nödvändigt att ta reda på
hur dessa uppfattningar tar sig uttryck i barns tänkande.» Det er viktigere å
lære barn hvordan de skal lære seg noe enn hva de lærer seg, sier hun. Hun
forsøker å konkretisere dette noe mer.:
«Undervisning bör starta från de spontana föreställningar som
barnet har. (…) Läraren måste hjälpa barnet att göra dessa
föreställningar tydliga för att det så småningom skall kunna gå vidare
i sin kunskapsutveckling. Ett av de viktigaste medlen för att få barn
att bli medvetna om sina egna föreställningar är språket och dess
möjligheter till reflektion (Barnes 1978; Bruner 1983). Detta innebär
att man utnyttjar metakognitiva samtal (Dalgren & Olsson 1985),
dvs, man lyfter fram och fokuserar inlärningsaspekten genom att tala
med barn om inlärning samt hela den flora av begrepp som finns runt
detta fenomen, t ex att ta reda på, kunna, veta, förstå, etc.» (Pramling
ibid. s. 99.)
I et annet studie av Pramling (1988), tok man utgangspunkt i fire
barnegrupper som jobbet med det samme temaet. Man ønsket å undersøke om
64