Berit Zachrisen

4.2. Barns möte med skolans värld
I undersøkelsen «Barns möte med skolans värld» av Pramling, Klerfelt og
Graneld (1995) var ett hovedmål : «… att beskriva och utvärdera barns möte
med skolans värd (…).» (Ibid. s. 5.)
Et delstudie under dette større arbeidet er gjort av Kullberg, Pramling og
Graneld: «Möjligheter eller hinder till lärande» (1996). Delundersøkelsen
fokuserer på 14 syv-åringer og deres første måneder i skolen. Barna begynte i
fem ulike klasser.
Undersøkelsen var bl.a. opptatt av hvilke muligheter de ulike klasseromsmiljøene
ga barna til å skape seg et ‘rom for læring’. Med begrepet ‘rom
for læring’ mener de:
72
« (…) de situationer i vilka barnens agerande, uttryckta i utsagor eller
handlingar, visar att de är personligt engagerade i att lära sig något.
Barnens agerande i dessa situationer tyder på att de är tankemässigt
engagerande och att de själva funderar över något vilket vi förutsätter
är en nödvändighet för lärandet. Det rör sig alltså om situationer där
vi som observatörer kan tolka att barn försöker ta och ibland lyckas ta
sig ett eget utrymme i tid och rum. Vi ser således på gripandet och
skapandet av ‘läranderummet’ som ett intentionellt handlande.»
(1996 s. 5.)
Kullberg m.fl. (ibid. s. 26) beskriver en situasjon fra sitt materiale hvor to
barn har funnet seg et læringsrom. Mandis og Stina sitter sammen for å skrive
og tegne en bok.: «Mandis ritar och Stina färglägger. Stina berättar att gubben
i boken skall heta Jan och att boken heter ‘Sagan om musen Sasa och
Karolin’. De skrattar och målar på gubben.»
Det er fire ulike måter barn kan skape seg et ‘rom for læring’ på: A) De kan
gripe et innhold ved hjelp av et forbipasserende utsagn. Barnet hører eller ser
noe som det umiddelbart blir opptatt av. B) De kan videreutvikle en handling
eller et utsagn. Barnet videreutvikler her ut i fra seg selv, noe som er startet av
læreren eller barnet selv. C) De kan uttrykke en egen tanke. Barnet uttrykker
en selvstendig tanke på grunnlag av egne konklusjoner. D) De kan uttrykke en
egen handling. Handlingen har ikke alltid referanse til noe utsagn, men
oppstår i forlengelsen av det stoffet som det arbeides med.