Nya testamentet - Logosmappen

30. Efter det sättet varder det ock gåendes
på den dagen, när menniskones Son skall
uppenbaras.
31. På den dagen, den som är på taket,
och hans boting i huset, han stige icke
neder till att taga dem; sammalunda ock,
den i markene är, gånge icke tillbaka igen
efter det han left hafver.
32. Kommer ihåg Loths hustru.
33. Hvilken som far efter att förvara sin
själ, han skall mista henne; och den som
mister henne, han fordrar henne till lifs.
34. Jag säger eder: I den natten skola två
ligga uti ene säng; den ene varder
upptagen, och den andre varder qvarlåten.
35. Två skola mala tillhopa; den ene
varder upptagen, och den andre varder
qvarlåten.
36. Två skola vara i markene; den ene
varder upptagen, och den andre varder
qvarlåten.
37. Då svarade de, och sade till honom:
Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der
som åtelen är, dit församlas ock örnarna.
LUCE EVANGELIUM
110
18. CAPITLET
Vrång domare. Pharisee och Publican. Små barn. De
rikas fara. Jesu lidande. En blind.
1. Sade han ock en liknelse till dem
derom, att man skall alltid bedja, och icke
förtröttas;
2. Sägandes: En domare var uti en stad,
den icke fruktade Gud, och ej heller hade
försyn för några mennisko;
3. Så var i samma stad en enka; hon kom
till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min
trätobroder.
4. Och han ville icke till någon tid.
Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke
fruktar Gud, ej heller hafver försyn för
någon mennisko;
5. Dock, fördenskull att denna enkan
öfverfaller mig så svåra, måste jag fly
henne rätt, att hon icke skall komma på det
sista, och ropa på mig.
6. Och sade Herren: Hörer här, hvad den
orätta domaren säger.
7. Skulle ock icke Gud hämnas sina
utkorade, som ropa till honom dag och
natt; skulle han hafva tålamod dermed?
8. Jag säger eder, att han skall hämnas
dem snarliga. Dock likväl, då menniskones
Son kommer, månn han skall finna tro på
jordene?
9. Sade han ock till somliga, som tröste
på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och
försmådde andra, denna liknelsen:
10. Två män gingo upp i templet till att
bedja; den ene en Pharisee, och den andre
en Publican.
11. Phariseen stod och bad så vid sig sjelf:
Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom
andra menniskor, röfvare, orättfärdige,
horkarlar, eller ock såsom denne
Publicanen.
12. Jag fastar två resor i veckone, och
gifver tiond af allt det jag äger.
13. Och Publicanen stod långt ifrån, och
ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen;
utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud,
miskunda dig öfver mig syndare.