Nya testamentet - Logosmappen

EPISTEL DEN FÖRRA TILL DE
THESSALONICER
1. CAPITLET
Tackas. Ståndaktighet berömd.
1. Paulus, och Silvanus, och Timotheus,
den församling i Thessalonica, uti Gud
Fader, och Herranom Jesu Christo: Nåd
vare med eder, och frid af Gudi, vårom
Fader, och Herranom Jesu Christo.
2. Vi tackom Gudi alltid för eder alla,
och hafvom eder i åminnelse i våra böner,
utan återvändo;
3. Tänkande på edart verk i trone, och på
edart arbete i kärleken, och på edart
tålamod i hoppet, hvilket är vår Herre,
Jesus Christus, för Gudi och vårom Fader.
4. Ty, käre bröder, af Gudi älskade, vi
vete, huru I ären utvalde;
5. Att vårt Evangelium hafver varit när
eder, icke allenast med ordom, utan både i
kraft, och i den Helga Anda, och i fulla
visshet, såsom I veten, hurudana vi vorom
när eder, för edra skull.
6. Och I ären vordne våre efterföljare,
och Herrans; och hafven anammat ordet
ibland mång bedröfvelse, med den Helga
Andas fröjd;
7. Så att I ären vordne en efterdömelse
allom trognom uti Macedonia och Achaja.
8. Ty af eder är Herrans ord utgånget,
icke allenast i Macedonia, och Achaja;
utan ock i all rum är edor tro, som I hafven
till Gud, utkommen; så att oss är icke
behof att säga något.
9. Ty de sjelfve förkunna om eder,
hurudana ingång vi hadom till eder; och
huru I omvände vorden till Gud ifrån
afgudarna, till att tjena den lefvande och
sanna Gud;
10. Och till att vänta hans Son af
himmelen, hvilken han uppväckt hafver
ifrå de döda, Jesum, den oss frälsar ifrå
den tillkommande vrede.
287
2. CAPITLET
Paulus predikar, anammas, hindras.
1. Käre bröder, I veten sjelfve vår ingång
till eder, att han var icke fåfäng;
2. Utan, såsom vi tillförene hade lidit,
och försmädde varit uti Philippis, som I
veten, vorom vi ändå vid god tröst i vårom
Gud, till att tala när eder Guds
Evangelium, med mycken kämpning.
3. Ty vår förmaning var icke till
villfarelse, icke heller till orenlighet, icke
heller med list;
4. Utan, såsom vi af Gudi bepröfvade
vorom, att oss Evangelium betrodt är till
att predika, så talom vi; icke såsom vi ville
täckas menniskom, utan Gudi, den der
pröfvar vår hjerta.
5. Ty vi hafve icke umgått med
smekligom ordom, såsom I veten, icke
heller med tillfälle till girighet; Gud är dess
vittne;
6. Hafvom icke heller sökt pris af
menniskom, hvarken af eder, eller androm;
7. Ändock vi väl hadom haft magt att
förtunga eder, såsom Christi Apostlar; men
vi vorom milde när eder, lika som en
amma fostrar sin barn.
8. Så hafvom vi hjertans lust haft till
eder, att dela med eder icke allenast Guds
Evangelium, utan ock vårt eget lif; ty I
ären oss käre vordne.
9. I minnens väl, käre bröder, vårt arbete
och vår mödo; ty dag och natt arbetade vi,
på det vi ingen af eder skulle förtunga; och
predikadom ibland eder Guds Evangelium.
10. Dess ären I vittne, och Gud, huru
heliga, huru rättfärdeliga och ostraffeliga
vi umgingom med eder, som trodden;
11. Såsom I veten, att vi, såsom en fader
sin barn, hafve förmanat och tröstat hvar
och en ibland eder;