Nya testamentet - Logosmappen

12. Sägande med höga röst: Lambet, som
dödadt är, det är värdigt att hafva kraft, och
rikedom, och visdom, och starkhet, och
äro, och pris, och lof.
13. Och all kreatur, som i himmelen äro,
och de på jordene, och de under jordene,
och i hafvet, och allt det uti dem är, hörde
jag säga till honom, som satt på stolen, och
till Lambet: Lof, och ära, och pris, och
kraft, ifrån evighet till evighet.
14. Och de fyra djuren sade: Amen; och
de fyra och tjugu äldste föllo ned (på sin
ansigte), och tillbådo honom, som lefver
ifrån evighet till evighet.
JOHANNIS UPPENBARELSE
353
6. CAPITLET
Fyra insegel. Fyra ryttare. Själarnes rop. Jordbäfning.
1. Och jag såg, att Lambet uppbröt ett af
inseglen, och jag hörde ett af de fyra
djuren säga, såsom med tordönsröst: Kom,
och se.
2. Och jag såg, och si, en hvit häst; och
den derpå satt, hade en båga, och honom
vardt gifven en krona; och han for ut till att
vinna, och få seger.
3. Och då det uppbröt det andra inseglet,
hörde jag det andra djuret säga: Kom, och
se.
4. Och der utgick en annar häst, röd; och
honom, som derpå satt, vardt gifvet att han
skulle borttaga friden af jordene, och att de
skulle slå sig ihjäl inbördes; och honom
vardt gifvet ett stort svärd.
5. Och då det uppbröt det tredje inseglet,
hörde jag det tredje djuret säga: Kom, och
se. Och jag såg, och si, en svart häst; och
den der satt på honom hade ena vågskål i
sine hand.
6. Och jag hörde ena röst midt ibland de
fyra djur, sägandes: Ett mått hvete om en
penning, och tre mått bjugg om en
penning; och oljone och vinet gör ingen
skada.
7. Och då det uppbröt det fjerde inseglet,
hörde jag dess fjerde djursens röst säga:
Kom, och se.
8. Och jag såg, och si, en black häst; och
den som på honom satt, hans namn var
döden, och helvetet följde honom efter;
och dem vardt magt gifven öfver fjerde
parten på jordene, att döda med svärd, och
med hunger, och med döden af de vilddjur
på jordene äro.
9. Och då det uppbröt det femte inseglet,
såg jag, under altaret, deras själar, som
dödade voro för Guds ords skull, och för
det vittnesbörds skull, som de hade;
10. Och de ropade med höga röst, och
sade: Herre, du som äst helig och
sannfärdig, huru länge dömer du icke, och
hämnas icke vårt blod på dem, som bo på
jordene?