Nya testamentet - Logosmappen

20. CAPITLET
Johannis dop. Vingårdsmännen. Skattpenningen.
Sadduceerna. Christi ätt.
1. Och det begaf sig på en af de dagar,
att han lärde folket i templet, och
predikade Evangelium; då församlade sig
de öfverste Presterna, och de Skriftlärde,
med de Äldsta;
2. Och sade till honom: Säg oss, af hvad
magt gör du detta? Eller ho är den som
hafver gifvit dig denna magten?
3. Svarade Jesus, och sade till dem: Jag
vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
4. Var Johannis döpelse af himmelen,
eller af menniskor?
5. Då begynte de tänka vid sig, sägande:
Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi
trodden I icke honom då?
6. Men sägom vi, af menniskor då stenar
oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att
Johannes var en Prophet.
7. Ty svarade de, att de icke visste,
hvadan den var.
8. Då sade Jesus till dem: Icke heller
säger jag eder, med hvad magt jag detta
gör.
9. Och han begynte säga till folket denna
liknelsen: En man planterade en vingård,
och fick honom ut vingårdsmannom, och
for bort i främmande land i lång tid.
10. När tid var, sände han en tjenare till
vingårdsmännerna, att de skulle låta
honom få af vingårdsens frukt; men
vingårdsmännerna hudflängde honom, och
sänden ifrå sig med tomma händer.
11. Sedan sände han ock en annan tjenare;
den hudflängde de ock, och försmädde
honom, och sänden ifrå sig med tomma
händer.
12. Åter sände han den tredje; den gjorde
de ock såran, och drefvo honom ut.
13. Då sade vingårdsherren: Hvad skall
jag göra? Jag vill sända min älskeliga son;
kan hända att, då de se honom, hafva de
försyn för honom.
LUCE EVANGELIUM
114
14. Då vingårdsmännerna fingo se
honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande:
Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå
honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
15. Och så drefvo de honom utu
vingården, och dråpo honom. Hvad skall
nu vingårdsherren göra dem samma?
16. Han skall komma, och förgöra dessa
vingårdsmännerna, och utfå vingården
androm. När de detta hörde, sade de: Bort
det.
17. Då såg han på dem, och sade: Hvad är
då det som skrifvet står: Den stenen, som
byggningsmännerna bortkastade, han är
vorden en hörnsten?
18. Hvilken som faller uppå den stenen,
han varder krossad; men den han uppå
faller, honom slår han all sönder i stycken.
19. Och öfverste Presterna, med de
Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga
fatt på honom i samma stunden; men de
räddes för folket; ty de förstodo, att han
hade sagt denna liknelsen emot dem.
20. Och de aktade på honom, och sände ut
väktare, som låtos vara rättfärdige; på det
de skulle taga honom vid orden, och
öfverantvarda honom herrskapet, och i
landsherrans våld.
21. Och de frågade honom, sägande:
Mästar, vi vete att du säger och lärer det
rätt är, och ser icke till personen, utan lärer
Guds väg rätt.
22. Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt,
eller ej?
23. Då han förmärkte deras illfundighet,
sade han till dem: Hvi fresten I mig?
24. Låter mig få se penningen; hvars
beläte och öfverskrift hafver han? Svarade
de, och sade: Kejsarens.
25. Sade han till dem: Så gifver nu
Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och
Gudi det Gudi tillhörer.
26. Och de kunde icke straffa hans tal, för
folket; utan förundrade sig på hans svar,
och tigde.