Nya testamentet - Logosmappen

15. Då gick den mannen bort, och sade
Judomen, att Jesus var den, som honom
hade helbregda gjort;
16. Och derföre förföljde Judarna Jesum,
och sökte efter att döda honom, efter han
detta gjorde på Sabbathen.
17. Då svarade Jesus dem: Min Fader
verkar intill nu; och jag verkar ock.
18. Derföre sökte Judarna ändå mer efter
att döda honom; ty han ej allenast bröt
Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin
Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.
19. Då svarade Jesus, och sade till dem:
Sannerliga, sannerliga säger jag eder:
Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det
han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det
gör ock Sonen.
20. Ty Fadren älskar Sonen, och visar
honom allt det han gör; och varder än
visandes honom större verk än dessa äro,
att I skolen undra derpå.
21. Ty såsom Fadren uppväcker de döda,
och gör dem lefvande; så gör ock Sonen
lefvande hvem han vill.
22. Ty icke dömer heller Fadren någon;
utan hafver all dom gifvit Sonenom;
23. På det alle skola hedra Sonen, såsom
de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar
Sonen, han hedrar icke Fadren, som
honom sändt hafver.
24. Sannerliga, sannerliga säger jag eder:
Hvilken som hörer mitt tal, och tror
honom, som mig sändt hafver, han hafver
evinnerligit lif, och kommer icke i domen;
utan är gången ifrå döden till lifvet.
25. Sannerliga, sannerliga säger jag eder:
Den tid skall komma, och är nu allaredo,
att de döde skola höra Guds Sons röst; och
de henne höra, de skola lefva.
26. Ty såsom Fadren hafver lif i sig
sjelfvom, så hafver han ock gifvit
Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;
27. Och hafver desslikes gifvit honom
magt att döma; derföre, att han
menniskones Son är.
JOHANNIS EVANGELIUM
131
28. Förundrer eder icke öfver detta: ty den
stund skall komma, i hvilko alle de i
grifterna äro, skola höra hans röst.
29. Och de som väl hafva gjort, skola
framgå till lifsens uppståndelse; men de
som illa hafva gjort, till domsens
uppståndelse.
30. Intet kan jag göra af mig sjelf. Som
jag hörer, så dömer jag, och min dom är
rätt; ty jag söker icke min vilja, utan
Fadrens vilja, som mig sändt hafver.
31. Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt
vittnesbörd icke sant.
32. En annar är, som vittnar om mig; och
jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han
vittnar om mig.
33. I sänden till Johannes, och han gaf
vittnesbörd till sanningen;
34. Men jag tager intet vittnesbörd af
mennisko; utan säger detta, på det I skolen
varda salige.
35. Han var ett brinnande och skinande
ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans
ljus.
36. Men jag hafver ett större vittnesbörd
än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som
Fadren hafver gifvit mig att jag skall
fullborda, de samma verk, som jag gör,
vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.
37. Och Fadren, som mig sände, han
hafver vittnat om mig: I hafven hvarken
någon tid hört hans röst, eller sett hans
skepelse;
38. Och hans ord hafven I icke blifvandes
i eder; ty I tron icke honom, som han sändt
hafver.
39. Ransaker Skrifterna; ty I menen eder
hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de
som vittna om mig.
40. Och I viljen icke komma till mig, att I
måtten få lif.
41. Jag tager ingen pris af menniskor.
42. Men jag känner eder, att I icke hafven
Guds kärlek uti eder.