Nya testamentet - Logosmappen

9. CAPITLET
Christi förklaring. Elias. En stum besatt. Christi död.
Lärjungarnas träta. Förargelse.
1. Och han sade till dem: Sannerliga
säger jag eder, någre äro ibland dem som
här stå, de der icke skola smaka döden,
tilldess de få se Guds rike komma med
kraft.
2. Och efter sex dagar tog Jesus Petrum,
Jacobum och Johannem till sig; och hade
dem allena upp på ett högt berg afsides,
och vardt förklarad för dem.
3. Och hans kläder vordo klar, och
ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på
jordene kan göra dem så hvit.
4. Och dem syntes Elias med Mose, och
de talade med Jesu.
5. Då svarade Petrus, sägandes till
Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt
oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en,
och Elie en.
6. Men han visste icke hvad han sade; ty
de voro häpne vordne.
7. Och en sky kom, som öfverskyggde
dem; och en röst kom utaf skyn, och sade:
Denne är min käre Son; honom hörer.
8. Och i det samma som de sågo sig om,
sågo de ingen vara der när dem, utan allena
Jesus.
9. Men då de gingo neder af berget, böd
han dem, att de skulle ingom säga hvad de
sett hade, förr än menniskones Son vore
uppstånden ifrå de döda.
10. Och de behöllo det ordet när sig, och
befrågade emellan sig, hvad det skulle
vara, att han sade: uppstå ifrå de döda.
11. Och de sporde honom, sägande: Hvad
är det, som de Skriftlärde säga, att Elias
måste komma först?
12. Men han svarade, och sade till dem:
Elias skall ju komma först, och sätta all
ting i lag igen; och att menniskones Son
skall mycket lida, och föraktad varda,
såsom skrifvet är.
13. Men jag säger eder: Elias är kommen,
och de gjorde honom allt det de ville,
såsom skrifvet var om honom.
MARCI EVANGELIUM
61
14. Då han kom till sina Lärjungar, såg
han mycket folk omkring dem, och de
Skriftlärda disputerande med dem.
15. Och straxt allt folket såg honom,
vordo de häpne; och lupo till och helsade
honom.
16. Och han sporde de Skriftlärda: Hvad
disputeren I med dem?
17. Och en af folket svarade, och sade:
Mästar, jag hafver haft min son hit till dig,
den der hafver en stum anda;
18. Och då han tager honom fatt, far han
illa med honom; och han fradgas, och
gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag
talade med dina Lärjungar, att de skulle
drifva honom ut; och de kunde icke.
19. Då svarade han honom, och sade: O I
otrogna slägte; huru länge skall jag vara
när eder? Huru länge skall jag lida eder?
Leder honom hit till mig.
20. Och de ledden fram till honom. Då
anden fick se honom, straxt for han illa
med honom; och föll neder på jordena, och
välte sig, och fradgades.
21. Då sporde han hans fader till: Huru
länge är, sedan detta kom honom uppå? Då
sade han: Utaf barndom.
22. Och han hafver ofta kastat honom i
elden, och i vattnet, att han måtte förgöra
honom; men förmår du något, så varkunna
dig öfver oss, och hjelp oss.
23. Jesus sade till honom: Om du tro kan;
all ting äro möjelig honom, som tror.
24. Och straxt ropade drängens fader, med
gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror;
hjelp mina otro.
25. När Jesus såg, att folket lopp till med,
näpste han den orena andan, och sade till
honom: Du ande, döfver och dumbe, jag
bjuder dig, gack ut af honom, och gack
intet mer härefter in uti honom.
26. Så ropade anden, och for ganska illa
med honom, och gick ut. Och han vardt
som han hade varit död; så att månge sade:
Han är död.
27. Då tog Jesus honom vid handena, och
reste honom upp; och han stod upp.