Nya testamentet - Logosmappen

25. Derföre varer vid ett godt mod, I män;
ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt
är.
26. Uppå ena ö skole vi vräkne varda.
27. Då fjortonde natten kom, och vi forom
uti Adria, vid midnattstid, tycktes
skeppmännerna att dem syntes ett land;
28. Och kastade ut lodet, och funno tjugu
famnar djup; och kommo litet länger fram,
och kastade åter lodet, och funno femton
famnar djup.
29. Och så fruktade de, att de skulle
komma på något skarpt grund, och kastade
fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade
att dagas skulle.
30. Då sökte skeppmännerna efter, huru
de skulle komma sina färde utu skeppet,
och kastade ut båten i hafvet, under det
sken, att de ville föra ut ankare af
framskeppet.
31. Då sade Paulus till höfvitsmannen och
till krigsknektarna: Utan desse blifva i
skeppet, så varden icke I behållne.
32. Då höggo krigsknektarna af fästona
till båten, och läto honom fara.
33. Och som dagen begynte synas, rådde
Paulus dem allom, att de skulle få sig mat,
och sade: Detta är fjortonde dagen att I
hafven förbidt, och blifvit fastande, och
hafven intet tagit till eder;
34. Hvarföre råder jag eder, att I fån eder
mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens
edars ett hår skall falla af hans hufvud.
35. Och när han det sagt hade, tog han
brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn;
och då han det brutit hade, begynte han äta.
36. Då vordo de alle vid ett bättre mod,
och begynte ock de äta.
37. Och vi voro i skeppet, alle tillhopa,
tuhundrade sex och sjutio själar.
38. Och då de voro mätte, lättade de
skeppet, och kastade ut hvete i hafvet.
39. När dager vardt, kände de intet landet;
men de vordo varse ena vik, i hvilko en
strand var, dit de mente vilja låta drifva
skeppet, om de kunde.
APOSTLA GERNINGAR
207
40. Och när de hade upptagit ankaren,
gåfvo de sig till sjös, och upplöste
roderbanden, och hade upp seglet till
väders, och läto gå åt strandene.
41. Dock kommo de på en refvel, och
skeppet stötte; och framskeppet blef
ståndandes fast orörligit; men bakskeppet
lossades af vågene.
42. Men krigsknektarna tyckte råd vara
slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke
skulle någor undfly.
43. Men höfvitsmannen ville förvara
Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och
bad att de, som simma kunde, skulle gifva
sig först ut åt landet;
44. Och de andre, somlige på bräder, och
somlige på skeppsvraket. Och dermed
skedde, att de undsluppo alle behållne i
land.