Nya testamentet - Logosmappen

39. Si, anden begriper honom, och straxt
ropar han; och han sliter honom, så att han
fradgas; och han far med nöd ifrå honom,
då han honom slitit hafver.
40. Och jag bad dina Lärjungar, att de
skulle utdrifva honom; och de kunde icke.
41. Då svarade Jesus, och sade: O! du
otrogna och genstörtiga slägte, huru länge
skall jag vara när eder, och lida eder? Haf
din son hit.
42. Och vid han nu framgick, ref och slet
djefvulen honom. Men Jesus näpste den
orena andan, och gjorde pilten helbregda,
och fick honom sinom fader igen.
43. Och alle vordo förskräckte öfver Guds
härlighet. Då alle undrade på allt det han
gjorde, sade han till sina Lärjungar:
44. Fatter dessa orden uti edor öron, ty det
skall ske, menniskones Son varder
öfverantvardad i menniskors händer.
45. Men de förstodo icke detta ordet; och
det var fördoldt för dem, att de det icke
kunde förstå; och de fruktade att fråga
honom om det ordet.
46. Och kom ibland dem en tanke,
hvilkendera skulle störst vara.
47. Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog
han ett barn, och ställde det när sig;
48. Och sade till dem: Hvilken som
anammar detta barnet i mitt Namn, han
anammar mig; och den mig anammar, han
anammar honom, som mig sändt hafver;
men den der minst är ibland eder alla, han
skall vara störst.
49. Då svarade Johannes, och sade:
Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar
under ditt Namn, och vi förbödom honom
det; efter det han icke följer med oss.
50. Sade Jesus till honom: Förbjuder
honom intet; ty den der icke emot oss är,
han är med oss.
51. Och det begaf sig, då tiden fullbordad
var, att han skulle hädantagen varda, vände
han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.
LUCE EVANGELIUM
95
52. Och han sände båd framför sig; de
gingo, och kommo intill en stad, som de
Samariter uti bodde, att de skulle reda för
honom.
53. Och de undfingo honom intet; ty han
hade vändt sitt ansigte till att draga till
Jerusalem.
54. Då hans Lärjungar, Jacobus och
Johannes, det sågo, sade de: Herre, vill du,
så vilje vi säga, att elden måtte komma ned
af himmelen, och förtära dem, såsom ock
Elias gjorde?
55. Men Jesus vände sig om, och näpste
dem, sägandes: I veten icke, hvars andas I
ären;
56. Ty menniskones Son är icke kommen
till att förderfva menniskornas själar, utan
till att frälsa dem. Och de gingo dädan uti
en annan by.
57. Och det begaf sig, vid de gingo på
vägen, sade en till honom: Jag vill följa
dig, hvart du går, Herre.
58. Sade Jesus till honom: Räfvarna hafva
kulor, och foglarna under himmelen näste;
men menniskones Son hafver icke, der han
kan luta sitt hufvud till.
59. Men han sade till en annan: Följ mig.
Då sade han: Herre, låt mig först gå bort,
och begrafva min fader.
60. Då sade Jesus till honom: Låt de döda
begrafva sina döda; men du, gack, och
förkunna Guds rike.
61. En annar sade: Herre, jag vill följa
dig; men låt mig först gå, och skilja mig
ifrå dem som i mitt hus äro.
62. Sade Jesus till honom: Hvilken som
sätter sin hand till plogen, och ser tillbaka,
han är icke beqväm för Guds rike.