Nya testamentet - Logosmappen

7. CAPITLET
De äldstas bud. Rätt smitta. En Grekisk qvinna. Döf
dumbe.
1. Och till honom församlades de
Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som
ifrå Jerusalem komne voro.
2. Och då de fingo se, att somlige hans
Lärjungar åto bröd med menliga, det är,
med otvagna händer, straffade de det;
3. Ty de Phariseer och alle Judar äta
icke, utan de alltid två händerna, hållande
de äldstas stadgar;
4. Och när de komne äro utaf torget, äta
de icke, utan de äro tvagne. Och mycket
sådant är, som de hafva tagit sig uppå att
hålla, som är, att två dryckekar, och
krukor, och kopparkar, och bord.
5. Sedan frågade honom de Phariseer
och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine
Lärjungar efter de stadgar, som de äldste
uppåbudit hafva; utan äta bröd med
otvagna händer?
6. Då svarade han, och sade till dem: Väl
hafver Esaias propheterat om eder, I
skrymtare, som skrifvet är: Detta folket
ärar mig med läpparna; men deras hjerta är
långt ifrå mig.
7. Men fåfängt dyrka de mig, lärande
den lärdom, som är menniskors bud;
8. Ty I bortkasten Guds bud, och hållen
menniskors stadgar, som är, att två krukor,
och dryckekar; och mycket sådant gören I.
9. Och han sade till dem: Skönliga
bortkasten I Guds bud, på det att I skolen
hålla edar stadga.
10. Ty Mose hafver sagt: Ära din fader
och dina moder; och: Den der bannar fader
eller moder, han skall döden dö.
11. Men I sägen: En menniska må säga
till fader och moder: Corban; det är sagdt:
Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle
hafva kommit till nytto;
12. Och tillåten så icke, att han något gör
sinom fader, eller sine moder;
13. Och gören Guds ord omintet med edar
stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket
sådant gören I.
MARCI EVANGELIUM
58
14. Och han kallade till sig allt folket, och
sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.
15. Intet går utanefter in i menniskona,
det henne besmitta kan; men det som går
utaf menniskone, det är det som besmittar
menniskona.
16. Den der hafver öron till att höra, han
höre.
17. Och då han skiljdes ifrå folket, och
kom i huset, frågade hans Lärjungar
honom om liknelsen.
18. Och han sade till dem: Ären I också
oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt
det utanefter ingår i menniskona, det kan
icke besmitta henne?
19. Ty det går icke in i hennes hjerta, utan
i buken; och hafver sin naturliga utgång,
der all mat med rensas.
20. Och han sade: Det utaf menniskone
går, det besmittar menniskona;
21. Ty innanefter, utu menniskors hjerta,
utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22. Stöld, girighet, svek, listighet,
otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd,
galenskap;
23. All denna onda stycke gå innanefter
ut, och de besmitta menniskona.
24. Så stod han upp dädan, och gick in i
Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett
hus, och ville att det ingen veta skulle; och
kunde dock icke blifva fördold.
25. Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en
oren anda, straxt hon fick höra om honom,
kom hon, och föll ned för hans fötter.
26. Och det var en Grekisk qvinna, utaf
Syrophenice, och bad honom, att han ville
utdrifva djefvulen af hennes dotter.
27. Men Jesus sade till henne: Låt barnen
först mätta varda; det är icke höfveligit, att
man tager barnens bröd och kastar för
hundarna.
28. Då svarade hon, och sade till honom:
Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet,
utaf barnens smulor.
29. Då sade han till henne: För detta talets
skull, gack; djefvulen är utgången af dine
dotter.